Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
utanför hemlandets gränser. Waldemar
Augus-tiny, född 1897 i Schleswig-Holstein, torde
däremot för de flesta svenska läsare vara ett hittills
okänt namn. Max Tau som nu introducerar
honom för nordisk publik i en bokserie avsedd
att förmedla bekantskapen med några tyska
efterkrigsförfattare redogör i en efterskrift till
Augustinys roman ”Den blå blomman”, som
nu föreligger i en anonym — men god —
svensk översättning, för författarens
antece-dentia. Augustiny tillhör en författargrupp som
verkar i det bl. a. från Rilkes biografi kända
Worpswede utanför Bremen. Hans första bok,
”Die Fischer von Jarsholm”, skildrar enligt
Tau ”Östersjölandskapet och dess människor”,
medan romanen ”Die grosse Flut” av utgivaren
jämföres med Olav Duuns ”Mennesket og
mak-tene”. Den nu översatta romanen, vars tyska
titel är ”Die Wiederkehr des Novalis”, är till
sin tendens klart antinazistisk. Den anknyter
tydligt till tysk idealistisk tradition. Den
handlar om samvetets röst hos den unga generation
som under den bruna terrorns år ännu inte
hann fördärvas. Det är en roman om två
generationer. Far och son ställes i harnesk mot
varandra. Den nazistiske senatorn Flömer, en
gång gift med en god och uppoffrande kvinna,
vill under sammanbrottets, de sista
bombraidernas tid, med pomp och ståt fira bröllop med
den mycket tvetydiga Fiora. Sonen Friedrich
Novalis, musikalisk, fylld av längtan till
konstens rike, bär inte förgäves sitt namn efter den
nyromantiske skalden. Hans uppror, hans
äckel inför fadern skildras ganska
övertygande. Han försvinner under ett förödande
bombardemang — men med honom
försvinner inte den anda som han symboliserar,
menar författaren. Hans roman är ett uttryck
för det sinnelag som skapade ”den inre
emigrationen”; den blir ett språkrör för den
tyska ungdom som hade kraft och förmåga
att reagera moraliskt mitt i sitt lands hemska
försumpning: ”Denna tid tvingade människor
att dagligen och stundligen delta i, eller att
åtminstone tigande åhöra, samtal som stred
fullständigt mot deras åsikter. De tvingades att
åse händelser mot vilka både hjärta och
samvete gjorde uppror utan att kunna säga något.”
Friedrich Novalis tillhör dem som inte kan
kompromissa. Någon åskådlig, riktigt tydlig
gestalt blir han knappast i Augustinys
framställning : konturerna är överhuvudtaget ganska
suddiga i denna roman. Men på allvaret i dess
förkunnelse av musik och innerlighet har man
inte anledning att tvivla. Johannes Edfelt
ÄPPELBLOM OCH
ÄPPELKART
Lars Widding: Inga stormar än. Gebers 1950.
9:75.
Bo Lindblom: Vikande helfigur. Wahlström &
Widstrand 1950. 4: 50.
Hans Björkegren: Den blå lyktgubben.
Wahlström & Widstrand 1950. 5: —.
Debutåldern är mycket låg i svensk litteratur.
Det faktum att några begåvade författare —
Stig Dagerman, Gösta Oswald, Vilgot Sjöman
— framträtt med osedvanligt mogna eller
intensiva böcker redan i den tidiga tjuguårsåldern
har nog ansvaret för att ovanligt mycket som
är omoget och ofärdigt fått komma ut på sista
tiden.
Av dessa tre debutanter, som tillsammans
inte är äldre än mången ”yngre” svensk
författare, är Lars Widding (25 år) den äldste. Han
berättar habilt och redigt om studentklassen i
ett norrlandsläroverk, om fusk, läxor, idrott,
skoldans, gymnasistsvärmeri och
gymnasistgraviditet, bra lärare, dåliga lärare och andra
välkända ingredienser. Studentexamen blir
givetvis den lyriska kulminationen för alla, utom
för dem som lämnats efter på vägen, som offer
för pubertetsårens konflikter med
föräldraauktoritet och med det egna driftlivet. Widding
vill nämligen visa vilken oro och osäkerhet som
ingår i gymnasistens skenbart bekymmerslösa
tillvaro. Det har gjorts förr och säkrare än
här, där författaren stundom gör det lätt för
sig genom att smussla undan reaktionerna hos
den mer svårskildrade parten i en konflikt och
där han ibland kan förfalla till rätt billiga
karikatyrer, som i skildringen av den
bortskämde Per Grinnan. I övrigt pekar boken
snarast på att författaren med en viss
framgång kan komma att ägna sig åt en genre som
f. n. är illa trängd, nämligen
”underhållningsromanen med ett ärende”.
En motsats till Widdings vederhäftigt
hop-snickrade roman är Bo Lindbloms lilla
skissbok ”Vikande helfigur”. Den handlar om en
ung man som gör sin värnplikt under viss, inte
helt kompromissfri samvetsnöd och så
småningom kommer över på sjukvårdstjänst där
mötet med sjukdom och död föranleder nya
reflexioner. Hans belägenhet illustreras i en
rapsodi av brev, inre monologer, dikter (oftast
dåliga) och prosaskisser (mer uttrycksfulla).
Till sin stil vittnar de om en viss beläsenhet,
623
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
