Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
till sin samlade verkan är de synnerligen vaga
och ger frånsett enstaka rörande blänk av
rådvillhet och vantrivsel ingenting. Författaren
kommer säkert snart att ångra att han släppte
detta gröna utkast under allmänhetens ögon
och man gör därför bäst i att lämna det i fred.
Den mest artistiske av de tre är Hans
Björkegren (17 år). Liksom Widding skriver
han om gymnasister, men de verkar att tillhöra
ett annat släkte, barnsligare, blekare och mer
lyriskt uppfattade. De små novellerna bygger
på sina stämningsvärden, ”handlingen” är
oftast tafatt. Osäkerheten i de vuxnas värld
återger Björkegren i en melankoliskt
drömmande ton, som ibland kan verka lite för
medveten, men stundom kan ge upphov till lätta
prosastycken av en viss finess. Den blå färgen
i titeln sprider sitt romantiska skimmer över
nästan hela boken, vilken ibland kan erinra om
femtio år gamla verk av Sigfrid Siwertz och
andra sekelskiftsdebutanter.
Björkegren har inte sin ännu yngre kollega
Per Wästbergs förmåga att osökt undvika
sådant som han inte kan skriva om och hans
bok är därför ojämnare. Snarast tyder den på
att hans eventuella framtid skulle ligga på det
lyriska området. Åke Runnquist
EN KRITIKER
Holger Ahlenius: Svenskt och franskt.
Bonniers 1950. 12:50.
BLM:s mångårige kritiker, Holger Ahlenius,
har fallit för frestelsen, som han själv kallar
det, att samla ett urval av sin kritiska gärning
i bokform. Sämre frestelse kan man falla för,
ty i uppsjön av litteratur, där det goda är
sällsynt och förfallssymptomen utpräglade, är
litterär orientering i och för sig en nyttig sak;
det är också hos en kritiker ett mycket legitimt
behov att söka vinna den medvetenhet om sig
själv som ett möte med publiken, liksom en
personligt företagen utsovring av sitt väsentliga
i det dagsflyktiga, dock i lyckliga fall kan
innebära.
Titeln på dr Ahlenius’ bok, ”Svenskt och
franskt”, avgränsar ämnesområdet lokalt, men
bakom de dragna gränserna är innehållet både
mångsidigt och skiftande. Ahlenius’ största
intresse är idéernas spel, men han är medveten
om att idéer inte är någonting löst
kringvirv-lande utan skapade av ”skröpliga,
sammansatta varelser som vi alla” och personliga
uttryck för dem, och först i detta sammanhang
fruktbara att studera. I inledningsessayn
”Kulturglädje och kulturhat” har han emellertid i
fråga om två böcker, Eyvind Johnsons ”Regn
i gryningen” och Hans Botwids ”Värna”,
skalat bort de estetiska och individuella
synpunkterna till förmån för en idékärna: brytningen
mellan primitivism och humant patos inom en
viss svensk socialgrupp. Ur denna utredning
springer en bärande linje och en spänning som
gör sig förnimbar genom boken. Eyvind
Johnson ägnas fyra essayer. Hans Botwids
vardagsrealism och Arvid Brenners värdefulla
människoskildring ligger också inom författarens
ämnessfär. Ahlenius’ förmodan, att Arvid
Brenner, ”de hämmades specielle skildrare, de
hämningsfrias motvillige beundrare och
kritiker”, i och med romanen ”Vintervägen” skulle
ha kommit till botten på en antinomi som hotat
att binda honom, besannades, ty
novellsamlingen som följde blev Brenners konstnärligt
starkaste verk. Den diskreta studien över
Martin Koch stämmer till sympati för en svensk
diktare, förbisedd i livstiden, som tydligen led
av en allvarlig belastning men gjorde den
fruktbärande i sina lödningar av
bohemens-brotts-lingens psykologi. Att Ahlenius skall fängslas
av intellektuella offensivmänniskor är
förståeligt. Tre svenska journalister passerar revy:
Segerstedt som författaren ägnar en svärmisk
dyrkan, samt Tingsten, debattören, och
kvickhuvudet Olle Holmberg, vilka får finna sig i
ros blandat med ris. Om skådespelarpsykologi
handlar ”Gösta Ekman-konturen”:
självförbränningen och dubbelheten hos en gåtfull,
androgyn varelse. Inom den franska gruppen
behandlas franska böcker som nyligen översatts
till svenska. De många olika profilerna och
karaktärerna ställs alltid mot en kultur- eller
idébakgrund.
En kritiker må ha rätt att också uttrycka sina
antipatier. I två artiklar av nästan
pamflett-artad karaktär går Ahlenius till attack dels mot
den döda Victoria Benedictsson, dels mot den
levande Ingemar Hedenius. De är tydligen
skrivna i mycket stark affekt, vilket framgår av
tonen. Värderingar kan man tvista om:
anmälaren skulle för sin del ha varit en grad mindre
vördnadsfull mot de unga i ”Bekännare och
förnekare” och respektfullare mot ateisten. Ty
vad man än kan anföra mot Ingemar Hedenius:
han har i varje fall visat på vart det bär hän,
om det fuskas med förnuftskravet i elementär
mening, och dessutom skakat upp hela svenska
folket till debatt om tro och vetande, vilket
624
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
