Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
knappast hade kunnat ske, om
argumenteringarna och andemeningen hade varit så
gymnasistenkla som Ahlenius utmålar dem. Artikeln
om Victoria Benedictsson och Brändes gör vid
omläsning i boken ett pinsamt intryck.
Författaren har tagit upp Bööks rätt smaklösa klyscha
om kobran och ormtjusaren i själva rubriken.
Vad förorsakar hatkänslorna? Naturligtvis
”oljetrycken”, de falska idealiseringarna och vissa
namngivna hysteriska fenomen, men också,
kanske omedvetet för författaren sj älv, olyckan
i mänsklig gestalt, olyckan hos den som
föröder sitt liv. Det hela blir så skevt, därför
att Ahlenius knappast med ett ord antyder att
dagboken litterärt sett är något i hela
världslitteraturen unikt — denna oerhörda förmåga
att sakligt registrera själva undergången i alla
dess fasetter ... Författaren har inte känt och
erkänt sin egen begränsning inför Victoria
Benedictssons gestalt. Detta gäller enligt min
mening också om Tora Sandström, som har
skrivit en duktig psykoanalytisk studie över
fallet Benedictsson, men som knappast har sagt
mycket av värde om människan-diktaren. Det
är naturligtvis bra att omständigheterna kring
dagbokens publicering brännmärks, men man
skulle vilja varna läsaren för att låta sig
mot-ståndslöst snärjas av det schvungfullt
suggestiva i Ahlenius’ bild.
En bok av denna typ är naturligtvis inte
ämnad att sträckläsas. Den inbjuder till debatt,
till väljande, och vrakande. I de två sista
essayerna, ”Om Colette” och ”Dödsbesatt och
livsberusad”, finns författarens bästa
egenskaper — skärpa, kunnighet, trohet mot ideal,
tem-peramentsglöd — vackert företrädda och
berikade av en djupare saklighet. I den sistnämnda
har Ahlenius behandlat en modern författare
av format, Camus, en av de redbara, vars
problematik inte kan undgå att fascinera. Han
återför Camus’ livsdyrkan och dödsskräck dels
på den lungsjukes kamp mot sjukdomens makt,
dels på en fixering vid en egendomlig
skräckupplevelse i barndomen tillsammans med en
sinnesslö mor.
Författarens känslobindningar är
överhuvudtaget starka, nästan ungdomligt laddade. Han
tar lidelsefullt parti för och emot.
Temperamentet kommer delvis till uttryck i stilen, som är
kultiverad, genomarbetad och mejslad i fråga
om karakteriseringsorden, klar i
uppläggningen. Men melodin ■— som nog hör till det
viktigaste när det gäller stil — är inte alltid
frigj ord, fyller inte orden, språket saknar tonalt
sett ibland omväxling — höjder och dalar.
HOLGER AHLENIUS
Dock utvisar samlingen stilistiskt sett en
stegring. De senast tillkomna sakerna är de bäst
skrivna — med ökad nerv och spänstighet. I
essayn om Eyvind Johnsons sista bok samt de
nyss nämnda om Colette och Camus har
författaren gett, inte bara en kunnig presentation av
ämnen som har intresserat honom själv, utan
också lyckats att genom stilen förmedla sin
egen upplevelse och sitt levande engagemang
till läsaren. Margit Abenius
EN IDÉPOLITIKERS
UNGDOM
Ernst Wigforss: Minnen 1. Före 1914. Tiden
1950. 9: 75.
I England och Frankrike hör det ingalunda
till ovanligheterna, att ledande politici skriver
sina memoarer och försöker teckna sin egen
intellektuella utveckling. De har nämligen ofta
en sådan att se tillbaka på. Hos oss, där en
senare tids politiska förgrundsfigurer
mestadels har varit hämtade bland praktiska livets
män, som inte varit besvärade av idéer utan har
handlat från fall till fall inom tänjbara
parti
5 BLM 1950 VIII
625
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
