Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gränser, är bägge delarna något sällsynt. Med
desto större förväntningar öppnar man första
delen av de ”Minnen”, som Ernst Wigforss,
den svenska borgarklassens hackkyckling
numro ett, nu har börjat publicera, och det är
svårt att tro att någon läsare skulle bli
besviken. Hur välgörande är det inte, att bland alla
dessa konjunkturvarelser med deras berömda
sinne för realiteter — vi vet numera vad det
innebär! — träffa på en idéstyrd människa,
vars obrutna handlingslinje har framgått ur
en allvarlig livsåskådningsdebatt och som
aldrig har lagt vattentäta skott mellan
kulturinsatser och samhällsarbete. Humanisten och
politikern Ernst Wigforss är huggen i ett och
samma stycke. Det framgår, om inte förr, av
dessa memoarer, skrivna på en rapp och
vattenklar prosa, som bara kan bli en smula för
nonchalant talspråksmässig emellanåt, och
uppburna av ett gott humör, en juvenil friskhet,
som måste förvåna och imponera hos en man
på nära sjuttio år.
Ernst Wigforss har vuxit upp i frireligiös
hantverkarmilj ö i Halmstad. Från fadern
målarmästaren säger han sig ha ärvt
kroppsbyggnaden och det envisa allvaret, från modern,
som tecknats med särskild ömhet och
skalk-aktighet, ansiktet och den bevarade
ungdomligheten, lättheten att lära, den rörliga
intelligensen men också de häftiga känslorna, den
hetsighet, som först åren har lärt honom att
bemästra. I hemmet härskade den i frireligiösa
kretsar vanliga manikeismen, den livssyn i
svart och vitt, enligt vilken det står en evig
kamp inom och utom oss mellan ljusa
andemakter och mörka världsmakter, mellan Gud
och Den Onde. Där rådde tillit; Gud skyddade
oss om vi gjorde det rätta och ingenting av
det orätta, som gav Den Onde makt över oss,
men i moderns lättrörda fantasi kunde det onda
förstoras och synas hota från alla håll. Å andra
sidan tycks atmosfären ha varit lyckligt fri från
den fariseism, som eljest brukar höra till
pjäsen. Den som undgick synden och räddades
undan Den Ondes allestädes lurande försåt,
skulle vara tacksam, inte högmodig. Denna
dagliga, folkliga erfarenhet har slagit djupa
rötter och legerats med en tidigt utvecklad
självkritik, den självironi, som drar ett
tjuv-pojksaktigt glitterstråk genom hela
framställningen. Men i dessa barnaårens erfarenheter
tycker man sig spåra den psykologiska
bakgrunden till mannaårens manikeism med
socialistiska förtecken, en inställning, som mycket
väl låter sig förena med personlig
fördragsam
het och som i Wigforss’ fall verkligen har gjort
det. Då livet senare har medfört
konfrontationer med moraliska värderingar, som djupt har
upprört honom, med människor av den sort
som struntar i allmänna välfärden och finner
det högsta i omsorgen om den egna rasen,
nationen, familjen eller rentav personen, vilket
lätt hade kunnat leda både till hat och till
självgodhet, så har motsättningarna i stället
godtagits med överseende och resignation såsom
betingade av klasstillhörighet eller historiska
omständigheter. Det är, projicierad på ett
annat plan, barndomshemmets svartochvita värld,
som dock är överspolad av toleransens och
försonlighetens skimmer.
Den personliga förutsättningen för en sådan
sinnesart, för en i alla väder bibehållen
saklighet, måste emellertid vara frånvaron, den så
gott som totala frånvaron av lidelser och
emotionella djup. Det förekom aldrig en svordom
eller ett kraftuttryck i hemmet eller ens en
omskrivning av dylika. Teater var något
främmande, dans något farligt. Kortspel förekom
aldrig, och om nykterheten inte var
organiserad, så framgick det likväl av hela andan i
hemmet, att starka drycker var av ondo. Musik
och schack utgjorde de enda tillåtna
förströelserna. Behovslösheten och ringaktningen för
yttre förmåner har Wigforss fört med sig genom
livet; han har förblivit en vattuman både i
bokstavlig mening och överförd. Denne borne
asket, som inte haft några ödesdigra frestelser
att övervinna, har alltid stått oförstående för
penningbegär och njutningslystnad. Hans
natur har varit så lyckligt funtad, att den gått
fri från livsfarliga spänningar och
svängningar; därför har han aldrig erfarit de
pockande behov att få livskänslan höjd,
hämningarna upplösta, som endast ruset i alla dess
former kan tillfredsställa, känsloruset,
sinnesruset, alkoholruset. Redan det snustorra sätt
på vilket relationerna till motsatta könet och
inte minst valet av livskamrat omförmäles, talar
sitt tydliga språk av ofrivillig komik. Här är
en man, som aldrig hetsats av begär, som aldrig
tycks ha smakat annat än det intellektuella
rusets kristallklara vin — kanske också
retorikens, folkförförelsens närsläktade men mera
grumliga. Med de förutsättningar han
redovisar är det däremot en smula egendomligt, att
han inte hyst större förståelse för den
individuella frihet, rörelsefrihet, studiefrihet, vars
förutsättning också är penningen, men som han
i sin egenskap av finansminister så strängt
beskurit. Det är en punkt där internationalisten
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
