Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och studiemänniskan Ernst Wigforss inte har
varit sig själv riktigt trogen.
Samma jämvikt och balans synes ha rått
på det religiösa området, där det varken funnits
rum för någon sugning mot djupen eller någon
stormande himmelsträngtan. Frigörelsen från
hemmets förenklat dogmlösa religion tycks
ha ägt rum utan alltför smärtsamma kriser,
som resultatet av studier och ökade insikter,
och även under studentåren har den fortsatta
brottningen med de religiösa problemen
utspelats på det intellektuellt-spekulativa planet.
Memoarförfattaren erkänner själv, att han som
ung akademiker stått utanför de erfarenheter
av synd och brott, ånger och försoning som
betingade exempelvis Strindbergs religion —
den föreföll honom också mycket främmande
— och frågan är, om inte en liten sj
älvbelåtenhetens djävul här har slunkit in bakvägen till
och med hos denne sj älvkritiske man, som både
vid skola och universitet förblev alltför mycket
av en sedesam mönstergosse för att ägna någon
uppmärksamhet åt den egna naturens
eventuella fördärv. Tidigt nog har han emellertid
reagerat mot det antropomorfa gudsbegrepp,
som är acceptabelt endast för primitiva sinnen,
men det förefaller betecknande för den
rationalism, som i seklets gryning ännu inte hade fått
några grundskott, att han fasthöll vid kravet
på en mänskligt fattbar mening i den som
enhet och helhet förnumna tillvaron, medan det
religiöst-metafysiska perspektivet efterhand
upplöstes. Det tycks ha blivit till den mening
som människan sj älv inlägger i världen genom
att verka för vissa konkreta uppgifter och mål,
uppfattade som goda och värdefulla, och
Wigforss ger en oerhört intressant skildring av hur
Hpffding, Hans Larsson och William James
hjälpte honom fram på dessa vägar till en
helhetssyn med plats för mänskliga insatser och
mänskliga värderingar, till att övervinna den
naturvetenskapliga, respektive
historiemateria-listiska determinism som kunnat verka
förlamande. Men bakom den mäktiga driven i Ernst
Wigforss’ livsgärning förnimmes närvaron av
en till sitt ursprung religiös inspiration, vars
flöde har spritt sig över och bevattnat
samhällsarbetets vidsträckta fält i stället för att söka
sig neråt och inåt.
Om sin invigelse till socialismen har
Wigforss’ lämnat det högintressanta, för mången
häpnadsväckande beskedet, att den förmedlats
via studiet av Viktor Rydbergs skrifter, främst
diktverk som ”Den nya grottesången” och
”Lu-kanus marterad”. Berättelsen härom kommer
att stå som ett centralt kapitel i svensk idé^
historia, berättelsen om hur vår aktiva
socialdemokratis mest lysande intelligens ”fått sin
socialistiska inställning grundlagd eller stärkt
av den fantasiens kraft, varmed Rydberg målar
det onda socialismen vill övervinna” (sid.
123). Och lite längre fram heter det: ”Har
det någonsin i mina ådror flutit några droppar
av det blod man kallar revolutionärt, har jag
ärvt dem från Viktor Rydberg, inte från Karl
Marx” (sid. 125). Egna erfarenheter av nöd
och elände har knappast påverkat Wigforss’
ställningstagande. I det småborgerliga hemmet
hade man det tidvis rätt knapert, men där rådde
i allmänhet taget ett litet välstånd av det slag
som politikern kommit att anse som
idealtillståndet för ett helt folk. Inte heller har han på
teoretisk väg arbetat sig fram till socialismen.
Nej, att det var en känslosocialism som drev
honom, en abstrakt rättfärdighetskänsla, det
rättmätiga kravet på likställighet för alla
medborgare, har han själv understrukit, och detta
stämmer ju särdeles väl med hela den ”blonda”
själsanläggning som kan utläsas ur memoarerna.
Sedan är det en annan sak, att denna
känslosocialism efterhand rationaliserades, att problemen
hyfsades i den fortlöpande filosofiska
samtids-debatten, att åskådningen utformades och
anpassades efter den reformistiskt-revisionistiska
tolkning av Marx’ läror, som redan i seklets
början hade slagit igenom inom ledande svensk
socialdemokrati. Betecknande för den krets av
unga radikala akademiker som i Lund
flockades kring Bengt Lidforss, för de intima
förbindelser som där knöts mellan dikt och
politik, är den utförliga, i minnesvolymen
omtryckta recension av Vilhelm Ekelunds ”Antikt
ideal”, som Wigforss publicerade i Fram 1910,
och där han hävdade, att skaldens
antiroman-tiska viljeheroism ägde sin tillämplighet även
på samhällsarbetets område. Före 1914, där
han för denna gång sätter punkt, hade han
emellertid inte tänkt sig en bana som politiker.
Vad som föresvävade honom, var snarast en
karriär som universitetslärare och nordisk
filolog. Tidigt tycks han dock ha varit medveten
om den docerande läggning, som inte bara
skapar goda pedagoger utan också skickliga
folkledare. Men den känsloblyghet, flärdlöshet och
ärlighet i sällsynt och sympatisk förening som
han varit behäftad med måste ha legat honom
i fatet som politiker — liksom också den
lidelsefrihet, den brist på fanatism, den månhet att
skilja mellan person och sak, den strikta
rättrådighet, som från Lidforss’ sida ådrog honom
627
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
