Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
smädenamnet Aristides. Säkert är, att denna
första memoardel öppnar perspektiv över en
mångsidig och imponerande beläsenhet, även
om han vidgår sin ovana att läsa snabbt och
flyktigt, sin svaghet att alltför lätt godtaga
bestickande resonemang — drag, som också
pekar framåt mot den blivande politikern.
Om boken har sitt stora och mycket
betydande intresse som vittnesmålet om Ernst
Wig-forss’ person och intellektuella utveckling, så
ger den också genom berättelse och fylliga
brevcitat en initierad och ovärderlig skildring
av hur det tänktes och levdes inom en rikt
begåvad kamratkrets, där flera medlemmar
kommit att spela framträdande roller i vårt
offentliga liv, namn som Östen Undén, Fredrik
Lagerroth, Malte Jacobsson, Ivan Pauli.
Framför allt möter man här ett par intima, fint och
känsligt givna kamratporträtt av
litteraturhistorikern Albert Nilsson och kritikern Erik
Hedén, två bortgångna, som satt varaktiga
spår i svensk kultur. För de nu längesedan
förgätna striderna kring Wicksell, Lidforss och
Segerstedt lämnas fängslande redogörelser,
byggda på självupplevelse och närstudier. Även
härigenom framstår första delen av Ernst
Wig-forss’ ”Minnen” som en av de märkligaste
memoarböcker som på mycket länge sett dagen
i vårt land. Holger Ahlenius
KORTARE ANMÄLNINGAR
Vilhelm Ragnar: Inga hårda män. Tiden
1950. 9:—.
Vilhelm Ragnar debuterade för två år sedan
med ”Bygget”, en frejdigt skriven
kollektivroman. Hans nya bok är knappast lika bra. Den
skildrar en ung mans debut som hamnarbetare
och har liksom ”Bygget” sin styrka i
arbets-skildringen, i det åskådliga berättandet om hur
en viss syssla utförs och hur dess utövare lever
och talar. ”Inga hårda män” har emellertid
också mindre lyckade sidor. Liksom den förra
boken med stort eftertryck angrep den svenska
rusdryckslagstiftningen har också denna en
tendens vid sidan av den sociala: den unge Allan
flyr stillasittandet och söker sig ett sunt
kroppsarbete och samma inställning kommer honom
att ägna sig åt boxning på fritiden. Scenerna
från boxningsklubben visar åter Ragnar som
den förträfflige miljöreportern, men de
teoretiska utläggningarna av Allans motionslust är
rätt diskutabla; bl. a. tillåts han göra bra stort
nummer av sin iakttagelse att det alltid gurglar
i magen på folk som sysslar med stillasittande
arbete. Kärlekshistorien hör också till de sämre
inslagen: urvattnad romantisk schablon blir
inte drägligare i en bok med sociala
ambitioner. Åke Runnquist
Ture Nerman : Allt var rött. Minne och
redovisning. KF:s bokförlag 1950. 15:—.
Ture Nerman har i en tidigare
memoarvolym redogjort för en skaldepolitikers
barndoms-och ungdomsår. I en ny del berättar han sina
öden under tjuguårsperioden 1909—1919. En
lustigt och tidstypiskt illustrerad krönika, som
inte för en minut går under tingens yta, låter
oss följa poeten och svärmanden, journalisten
och agitatorn på internationalismens stigar till
och med Lenin, låter oss förstå hans yra
glädje då första världskrigets revolutioner bröt
ut och hans gränslösa besvikelse över deras
fortsatta förlopp. Den hemliga
socialistkonferensen i Zimmerwald 1917, mitt under
brinnande krig, och de korta mötena med den högt
beundrade Lenin utgör höjdpunkterna i en
framställning, där den egna livshistorien eljest
i huvudsak sammanfaller med den svenska
vänstersocialismens, den känslomässiga och den
organiserade. Författarens självironi och
anspråkslöshet är avväpnande. Han medger
sålunda utan vidare, att utvecklingen givit honom
orätt, att han behärskats av naiv
revolutions-romantik, att det var överkomligt att vara
rabulist då man hade bakom sig en pappa som
villigt betalade ens böter, att hans socialism
inte var grundad på reella kunskaper om
samhället utan var ett hopkok på internationalism,
ellenkeysk livstro, fritänkeri och nitälskan om
radikal nystavning, och att han i sin så kallade
kulturkamp helt enkelt identifierade kritik av
kyrka och religion med förnuft. Med skäl kan
han däremot vara stolt över att från första stund
ha insett den litterära betydenheten hos
författarkolleger som Martin Koch, Pär Lagerkvist
och Erik Lindorm. Breven från Ellen Key och
Dan Andersson äger sitt givna intresse, liksom
också Martin Kochs upplysning, att Henning
von Melsteds avfall från socialismen utgjort
ett av verklighetsunderlagen till ”Romantiska
brev”. Om hur Wirsén gjorde Nermans egna
debutdikter till en försäljningssuccés genom att
högljutt ropa på åtal och beslag, hör också till
det man läser med nöje i denna bottenhederliga
och sympatiska men alltför lösa och pratsamma
bok. Holger Ahlenius
628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
