Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
”Bittert ris” bygger i mycket på den sovjetryska filmens teknik, vilket, liksom dess tendens, något
skymts av hjältinnans tilltalande yttre
mässigt vaggat och uppburet av kvinnornas
klassiska körmagi.
Spelet är på gott och ont. Den
schablonmässiga handlingen förbjuder hos flertalet aktörer
den nyansering som ändå är
skådespelarkonstens första villkor. Främst gäller det
Sil-vana Mangano, det nya fyndet, vars bröst och
lår ingalunda är så pneumatiska som man av
annonsbilderna att döma skulle kunna tro.
Hennes sex appeal är givetvis beaktansvärd;
frågan är bara om den hade kommit till uttryck
även utan så många bröstprofiler,
underklän-ningsdekolletage och höftvaggningar. Mera
tilldragande är då Doris Dowling som Francesca,
ett rent, intelligent ansikte med lättrörd
flyktighet och sensibel nervositet, en behärskning
som bara accentuerar lidelsernas känsloknutar.
Männen däremot går närmast omkring och
leker Alan Ladd, i synnerhet i slutscenen, där
De Santis satiriska inställning till USA nästan
ersättes av ett meningslöst hollywoodplagiat.
Som alltid i italiensk film och som sig bör
i en kommunistisk film står kollektivet i
för
grunden. Det är dess anonyma kvinnor,
huvudsakligast amatörer, risarbeterskor, som bildar
det äkta, verklighetsbundna underlaget, den
omedelbara kontakten med kropparna, med
kön och svett, med hunger och arbetstryck, med
filmens mörka dallrande sensualitet. Det är
kollektivet som är filmens utgångspunkt och mål,
dess skakande sprängladdade materialrikedom,
dess mäktiga nerv, med överlägset
filmmästerskap behärskat och gestaltat av De Santis och
fotografen Otello Martelli.
Den eisensteinska epoken är för tillfället
avslutad i Sovjetunionen. Det ligger en vemodig
ironi i förhållandet att vi i dag måste se
italiensk film för att få se sovjetskolan när
den är som bäst.
Stendhal och Anouilh
Den franske regissören Christian-Jaques,
som gjorde sig skyldig till ”Singoalla”, har
presterat en litteraturhistorisk bragd av
säregen typ. Han har upptäckt dolda likheter hos
630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
