Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
Viktor Rydberg och Stendhal. Med en otrolig
fördomsfrihet och fräckhet har han definierat
deras likhet i sin egen person och
regissörs-attityd.
Brottet mot Rydberg låg i
understrykningarna, svulstigheten, framhävandet av de
peko-ralistiska moment som finns hos Rydberg och
som i stället bort döljas. Brottet mot Stendhal
ligger i stilbrytningen, och det är värre. Det
är romanen ”Kartusianerklostret i Panna” som
har filmats (under namnet ”Borgen i Parma”).
Det är inte bara det att två tredjedelar av
romanen är borta, att resten rent
handlings-mässigt omstuvats och tillrättalagts utan
hänsyn till originalet. Borta är också Stendhals
kyliga syn på tillvaron, hans genomtänkta
maktcynism, borta är hela Stendhal och det
som är kvar är en blandning av Dumas och
Christian-J aques.
Precis som hos ”Singoalla” har även här
några av de yttre romantiska dragen i
romanen bibehållits — och sådana finns hos
Stendhal i besvärande utsträckning, antagligen som
eftergift åt tidens smak. Nu dras de fram i
mera gigantisk form än någonsin i ”Singoalla”.
Här finns det dubbelt så många hästar och
galopperande slängkappor, dubbelt så långa
slottskorridorer och dubbelt så tjocka
borgmurar. Och här finns kärlek, lika absolut som
i ”Singoalla”, fast även här dubblerad, det är
en pang-pang-kärlek företrädd av djävulen i
kroppen, Gerard Philippe, bredvid vilken Alf
Kjellins riddar Erland närmast har istappens
erotiska lidelse.
Kärleksförhållandet mellan Fabrice och
Cle-lia som jag här närmast åsyftar får i filmen
ett drag av nästan religiös, passionerad renhet.
Clelia svär i romanen att om Fabrice befrias
ur fängelset skall hon som tack till madonnan
aldrig se honom mera. Filmen tar detta
bokstavligt, vilket resulterar i ädelpekoral;
Stendhal hade sin egen cyniska syn på dylika löften
och lät Fabrice och Clelia idka samlag under
många år — på natten, så att Clelia i enlighet
med löftet aldrig skulle se Fabrice.
Att relatera denna films handling är
meningslöst. Det skulle ta för mycket utrymme
att ständigt skilja på Stendhal och
Christian-Jaques. Låt oss därför uppehålla oss vid de
drag hos Christian-Jaques som är positiva,
ibland till och med fascinerande.
Bildkompositionen är gärna statisk, men har dock ofta en
monumental verkan, en renhet i ljus och linjer
som är estetiskt tilltalande, en tung
energilad-dad rytm i bildväxlingarna som förråder ett
utpräglat filmsinne, en fräckhet i chockerande,
associationsrika detalj belysningar, som utan
att nå upp till Ingmar Bergmans register ändå
påminner om honom.
Inledningssekvensen är trots häst och
slängkappa enkel till mästerskap, korgossarna som
blåser ut vaxljusen så osökta som man kan
fordra av en pekfingerssymbolik, gatuscenerna
verkar nästan dokumentärfilm.
Bristen på hänsyn till rimligheter eller
åtminstone bristen på konsekvent stilisering
kvarlämnar dock intrycket av ett meningslöst
spektakel, komiskt genom sitt osmakliga
sten-dhal-alibi. Det är ett försök att konkurrera med
Hollywood, där man har offrat amerikanernas
dynamiska filmtempo på den statiska
bildkompositionens altare. Resultatet blir något
vackrare och något tråkigare än förebilden, t. ex. av
typen ”Svarta rosen”, som nu går i Stockholm,
men som inte stöder sig på Stendhal och
därför inte kan kräva samma uppmärksamhet som
”Borgen i Parma”, något som varken vi eller
vederbörande film bör ångra.
En annan fransk film med litterär förankring
är ”Manslukerskan”, denna originella och
kongeniala översättning av originalnamnet
”Pattes blanches”. Jean Anouilh, som redan
tidigare haft sin trasa i filmens byke, har
bidragit till manuskriptet och skrivit dialogen. Hans
fingeravtryck syns eller hörs också på de flesta
bildrutorna, i de stela ödesögonen hos den
puckelryggiga Mimi och den utstötte
psykopatiske halvbrodern Maurice, en mycket dålig
kopia av Barrault. Den rike halvbrodern, De
Kériadec, ser också ut som om världen vid
minsta oförsiktighet skulle störta samman och
tillsammans bildar dessa tre personer en
symbolisk anouilhsk treenighet av helgon, djävul
och människa.
Mera sympatiska, ursprungliga och dråpliga
är de realistiska avsnitten, mustiga
bretagne-fiskare i smutsig rustik närhet, krögaren Jock
som älskar sitt billiga fnask och fnasket självt
vars billighet inte kunnat göras mera
övertygande än här av Suzy Delair. Det är bara
under det korta anouilhska anfallet, när även
hon grips av Kärleken, som det hela i ljuset
av hennes övertygande billighet verkar något
parodiskt.
A älskar B och B älskar C och C älskar D.
Kärlek besvaras med hat. Endast ett kort
ögonblick skiftar figurerna ställning. Alltför
upptagna av rörelsen märker de inte att de
passerar varandra i gripbar närhet.
631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
