Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
Det är gammal fransk tradition, på gott och
ont. Anouilh är dess mest energiske och, skall
vi säga, monotone förespråkare, vars rätta
form är teatern där publiken sällan fnissar och
därför ostört kan suggereras in i den rena höga
atmosfär som är en förutsättning för ett
accepterande av Anouilhs problematik.
Filmen kan bidra på ett annat sätt. En
skicklig regissör och fotograf kan ge hans lidelser
den ram som teatern aldrig kan presentera. Här
är det bretagnekustens klippformationer,
havets oändlighetstryck och bergens orubbliga
ödessymbolik. Jean Grémillon, som har svarat
för regin, har också lyckats bäst med
rambilderna och de kontrastbildande realistiska
avsnitten, krögarens schabbiga älskogsrum och
ett bröllop som i all sin primitiva bondskhet
ändå låter oss ana ödesklorna bakom festsalen.
Men för övrigt. Jag är kanske speciellt
okänslig för den Anouilhska problematiken,
jag kände mig i alla händelser inte helt
främmande för publikens fnissningar inför de
agerandes dramatiska åthävor, tunga suckar och
fånstirrande ögon. En viss behärskning i
manus och regi hade avlägsnat dessa irritationer
och låtit symboldramat bli mera förankrat i
den verklighet som symbolerna ändå skall
täcka.
Amerikanskt
Hollywood bör naturligtvis inte förbigås i
en filmkrönika, inte ens i en som inte gör
anspråk på fullständighet. Den här gången har
jag fäst mig vid tre filmer, inte därför att de
lyckats spränga den vanliga hollywoodska
ramen utan närmast för att åtminstone två av
dem är så representativa för några av den
amerikanska filmens mest markanta drag,
medan den tredje inom de gränser som är
utstakade för rutinen lyckats införa nya och
sympatiska moment.
Regissören Elia Kazan har redan tidigare
gjort sig känd som opportunistisk revolutionär
i lekstugan med god näsa för hur långt han
får, kan och bör gå. I sin senaste film, ”Panik
på öppen gata” med Richard Widmark,
sensationellt nog inte som pervers gangster utan som
oglamoriserad fast naturligtvis något
romantiserad läkare, har han i viss utsträckning
brutit filmrafflets egenvärde.
Widmark är läkare hos de amerikanska
hälsovårdsmyndigheterna, stationerad i New
Orleans. En man blir funnen mördad och vid
obduktionen konstaterar man att han led av
pest i smittsamt stadium. Jakten efter
mördaren är därför inte blodhundens utan
epidemi-ologens jakt, hygieniska hänsyn och inte hämnd
dess främsta motiv: mördaren har varit i
kontakt med offret, han är smittad, en fara för
samhället.
För övrigt håller sig ”Panik på öppen gata”
inom den tekniskt högtstående och
innehållsmässigt givna ramen hos de senaste årens
halvdokumentära filmer. Den är spännande, hård,
snabb, i en mordscen till och med brutalt
ter-roriserande, med ett naket funktionellt foto.
Men just genom sitt ovanliga huvudtema
engagerar den inte bara omedvetna aggressioner
utan även medvetet förnuft.
Den relativt nyanserade skildringen av
brottslingarna bidrar väl till denna
känsloför-skjutning. Mördaren är visserligen hård, en
knytnävsjätte med en orangutangs kropp och en
krokodils hjärna, men ångesten lyser fram lika
tydligt hos honom som hos hans mindre
desperata, mera öppet ömkliga medhjälpare. Därför
utlöser han heller inte vår blodtörst, därför ser
vi i honom främst en smittobärare och inte en
mördare. En symbolik som håller.
Läkaren är som statstjänsteman illa avlönad.
Trots uppoffrande insats från hans sida är det
till slut andra som tar åt sig äran av att ha
klarat denna för staden så hyperfarliga
situation. Filmen skildrar läkarens hemliv, hans
sympatiska äkta maka, spelad av den mänskligt
utseende Barbara Bel Geddes. Hon har en
replik som är sensationell för amerikansk film.
”Det är inte så viktigt att tjäna pengar, att få
framgång. Det är bättre att sköta sitt j obb och
känna att det är en viss mening med det.”
Därmed bryter filmen — i viss mån —• mot
det i förra filmkrönikan uppställda
huvudmottot för amerikansk film, att ”det är
fruktansvärt viktigt att vinna”.
De två andra amerikanska filmerna hade
däremot mycket väl kunnat tas med i förra
numret, som illustration till Wolfensteins och
Leites’ filmpsykologiska arbete.
Den ena heter ”Nakna nerver”, med
Hum-phrey Bogart, denna gång som en för mord
misstänkt filmförfattare. Filmen har sitt
intresse genom att visa den hollywoodska — och
inte enbart hollywoodska — synen på en
konstnär. Som författare är nämligen Bogart abnorm
i de flesta avseenden, han är ouppfostrad,
orädd, cynisk, en slagskämpe på krogar,
omgiven av en främmande och skrämmande
mystik. Men samtidigt är han så impulsiv,
snäll, godhjärtat generös. Han lider som många
632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
