Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
konstnärer av improduktivitet, men så får han
ett arbete, det fascinerar honom, han arbetar
flera dygn i streck, nätterna igenom,
omedveten om tiden och omgivningen; med andra
ord den sanne konstnärens besatta lidelse —
när han utarbetar ett filmscenario av en
bestseller.
Kvinnan som älskar honom och tvivlar på
honom — chosefritt spelad av sympatiska
nykomlingen Gloria Graham med pikant ansikte
och d:o bh — uttrycker sin och den
amerikanska synen på kärlek till en konstnär med
den obetalbara repliken: ”Varför kan inte han
vara lik alla andra!”
För övrigt är filmen väloljad. Nicholas Ray,
specialist på Bogartfilmer, svarar även här för
regin och lyckas hålla spänningen uppe och
intresset vaket trots frånvaron av
raffelfros-serier. Bogart tolkar sin roll kongenialt och
detta är kritik och beröm nog.
Den tredje och siste amerikanen är Otto
Premingers film ”Nattens vargar”. Formellt
ger den sig ut för att skildra en detektivs
brutalitet och företräder ytligt en sympatiskt
human linje. Polisen i fråga, Dana Andrews,
råkar döda en halvskum individ. Han döljer
sitt brott men känner samvetsplågor och tar
därför på ett mera legalt sätt och med den
sköna kvinnans moraliska stöd kål på ett antal
helskumma personer. Därefter tar samvetet ut
sin rätt, han anger sig själv för det första
dråpet, medveten om att efter straffet vara
väntad av den sköna kvinnan och att ha alla snälla
medagerandes jämte filmpublikens fulla
sympati. Filmens yttersta resultat blir ingen
reaktion mot polisbrutalitet utan närmast tröst för
straffade råskinn.
Intressant och illustrativ är filmen i sin
psykologi. Varför är detektiven så brutal mot
brottslingar? Jo, hans far var tjuv, arvsanlagen
tar ut sin rätt, våldet mot brottslingarna är
hämnd mot fadern. Ett mera renodlat
faders-hat än här har man sällan sett i amerikansk
film.
Tekniskt sett är filmen utmärkt med en mörk,
intensiv ton över storstadsbilderna som mera
står i samklang med filmens originalnamn
”Where the sidewalk ends” än med det svenska,
scoutpekoralistiska ”Nattens vargar”. Ben
Hechts skickliga dialog och filmens strama
rytm bryts emellertid av den sköna kvinnan,
Gene Tierney. Hon är ingen knytnävsj ätte,
hennes kropp påminner om allt men inte om en
orangutang men ... Hon har en förmåga att
säga plattityder till repliker med så livlösa ögon,
med en så stupid tillgj ordhet att man skäms
varje gång hon öppnar sina vackra läppar.
Ouvertyr till svensk epilog
Svensk filmproduktion skall fr. o. m.
årsskiftet ”tills vidare” upphöra. Varje film går
med förlust påstås det. Därför arbetas f. n.
febrilt i alla ateljéer för att hinna med så många
filmer som möjligt före årsskiftet. Det gäller
att passa på att förlora pengar så länge man
kan.
Hysteriska förutsättningar har aldrig verkat
befrämjande på arbetsresultat. Det måste,
hoppas jag, vara förklaringen till Hasse Ekmans
personliga bottenrekord i hans annars så jämna
och för svenska förhållanden högtstående
produktion.
Inledningsscenerna i ”Hjärter Knekt” skall
här återges, de är typiska för filmens standard.
Ett dollargrin i rasande fart på Djurgården.
Det stannar utanför ett stall. Löjtnanten, Hasse
Ekman, springer ut, hoppar på en häst och
börjar galoppera. Han passerar en vacker
flicka som ligger i gräset och sover. Han stiger
av, lägger sig bredvid henne och kysser henne.
Hon vaknar, de känner inte varandra och hon
vill stöta bort honom. Han säger: ”Varför det,
vi är ju bara två unga människor som längtar
efter varandra.” Varpå hon lägger armarna om
hans hals och deras kyss före nedtoningen är
det sista man får se av henne i filmen.
Desto mera får man se av ett större antal
andra kvinnor som faller för en playboy, vilken
i stället för att verka elegant svensk 40-tals
Casanova — om nu några såna fanns —
närmast framstår som pigtjusare tagen direkt ur
Top Hat eller svensk films pilsnerperiod.
Filmen är byggd på några av figurerna i
Sven Stolpes roman ”Världen utan nåd”. Jag
har inte läst den men jag önskar mig nästan
Stolpes religiösa patos när han brukar tala om
andaktslös sexualitet. Nu har jag varken hans
patos i allmänhet eller synpunkter i synnerhet,
men nog finns det plats för kritik ändå.
Det är en moralisk film som annonseras som
omoralisk komedi. Den vill skildra playboyens
gradvisa förfall men den koketterar i de tre
första fjärdedelarna så mycket med hans
livsföring att moraliteten på slutet verkar
påklistrad. När han till sist dör så gör han det med
flaggan i topp, som en ”gentleman”. Just denna
vackra död är ett dementi på moraliteterna
och ett alibi för playboyens charm och
existensberättigande.
633
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
