Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
Mot detta skulle man normalt sett inte ha
något att invända, allra minst i en ”omoralisk
komedi” som är självändamål, som varken
kan eller skall belastas med sociala hänsyn. Men
då skall det finnas charm och inte tillgj ordhet,
lekfull erotisk oansvarighet men inte samlag
av princip, åtrå och frivolitet men inte könlös
kvasisexualitet.
Handlingens beklämmande banalitet färgar
av sig på resten av filmen. Som skådespelare
är Ekman dålig, lika oövertygande som rollen,
med undantag av uppgörelsescenen med
Holger Löwenadler och Gertrudh Fridh, vilken är
filmens höj dpunkt med äkta tonfall och kusligt
behärskad realism. För övrigt tar Hjördis
Petterson vara på poängerna i en tacksam roll
medan Hans Strååt som pedantisk
bokförläggare med pornografiskt-ekonomiska
sidointressen gör sin rollkonstruktion personlig och
nästan intressant.
Som regissör har Ekman aldrig varit så
dålig. Han gör sig skyldig till ett fantasilöst
bildberättande med så pass utslitna tricks på
samvetet som blodiga skiftnycklar och
själv-mordshanden med revolvern. Interiörerna är
stela, ”Paris”-exteriörerna slafsiga och i all
pittoreskhet långtifrån övertygande och
kompositionen är trög och ryckig. Just hos Ekman,
vars mjuka, lätta handlag och smidiga
film-sinne varit hans främsta styrka!
Det måste också bero på personinstruktionen
att så pass begåvade skådespelare som Eva
Dahlbeck, Åke Fridell, Yvonne Lombard m. fl.
aldrig verkat så likgiltiga, ointressanta och
ointresserade. En framstående författarinna
som verkar postgirofröken, en svartsjuk
garagekille som är tagen ur melodramatisk buskteater
och en vacker överklasskvinna vars sexuella
frigjordhet på sin höjd kan fascinera ynglingar
i förpuberteten.
En och annan replik går hem, en och annan
övergång påminner i sin självklarhet om
”Kungliga patrasket” och ”Flicka och
hyacinter”. Inte tillräckligt många för att ursäkta
”Hjärter Knekt” men nog för att man skall
önska Ekman tillbaka efter första aktens
barnsliga epilog till andra aktens lugna arbetsglädj e.
Det som Per Anders Fogelström inte vet eller
inte säger om ligister kan visst vara värt att
veta. Den reflexionen gör man efter att ha sett
månadens svenska debattfilm, ”Medan staden
sover”. Samtidigt får man också reda på något
man visste förut, nämligen att Fogelström vet
mer än de flesta om detta speciellt svenska
mj ölkdrickande konglomerat av gangster,
busunge och problembarn. Bara det att kunna
skriva en dialog som kryssar mellan
överdriftens pekoral och skriftspråkets onaturliga
färglöshet är en prestation om någon och
Fogelström har gått i land med den på ett nära nog
fulländat sätt. Berömmet bör utsträckas till
regissören, Lars-Eric Kjellgren, som har skapat
det bildmässiga underlaget till dialogen, gett
en i synnerhet i filmens början nyanserad och
inträngande miljöstudie som understryker och
tar vara på dialogens fina valörer.
I alla avseenden intressantast i denna film
om stockholmsligister är Jompa, den
förhärdade brottslingen, ledaren av gänget, ypperligt
spelad av Sven-Eric Gamble. Det är en
rollstudie, tagen på kornet av författare, regissör
och skådespelare i ett sällsynt gediget
samarbete. Jompa är ond, en naken känslolös buse,
som trots den realistiska studien representerar
filmens svagaste punkt, det som Fogelström
inte vet eller inte säger om ligistfenomenet.
Gängets andra medlemmar behandlas
förstå-elsefullt, det är ungdom på avvägar, ingen som
tar hand om dem, små lägenheter och allt annat
som socialpsykologer och insändarspalter
berättat för oss under de sista åren. Men Jompa
är bara ond, han är genomrutten, det är enda
skillnaden mellan honom och det övriga gänget,
en skillnad som bara är berättigad i sina
uttryck men inte i dessas motiv.
Dagspressens recensenter tycks också ha
tagit fasta på denna svaga punkt i berättelsen,
att döma av en orienterande sammanfattning
av Olof Hallsten i AT. Denna metafysiska
fixering vid det onda, vid det ofrånkomligt
diaboliska, verkar för en utomstående och relativt
oinitierad så väsensfrämmande för Fogelström
och så typisk för Ingmar Bergman att det
ligger nära till hands att tro att Bergman haft ett
finger med i spelet vid utformningen av just
denna del av handlingen. Han står ju i
förtexterna som idégivare till manuskriptet och
frågan är om han inte också är skyldig till ett
annat av filmens olyckliga avsnitt, den närmast
komiska skildringen av tjuvgodsgömmarna. Är
det inte Bergman så får man väl anta att någon
har förläst sig på Edgar Wallaces
deckarmil-jöer från Londons Soho. Någon annanstans och
allra minst på Söder lär väl inte sådana figurer
som Hilding Gavle och hans monster till hustru,
Ebba Flygare, hålla till.
I den digra rollistan prickar man för några
goda prestationer. Sven-Eric Gamble är redan
nämnd och det skadar inte att nämna honom
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
