Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry Schein: Filmkrönika - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
en gång till; hela det övriga gänget är också
utomordentligt äkta med undantag av Slampen,
gängets givetvis glasögonbärande moralist, vars
välformade plattityder skorrar i den annars så
realistiska dialogen. Mindre lyckade är också
Inga Landgré, alltför eterisk för sin miljö och
Adolf Jahr vars grovhuggna präktighet tillhör
den svenska filmens mytologi om arbetaren.
Fotografen Martin Bodin arbetar diskret och
sakligt med djup förståelse för filmens
dominerande miljöer, stockholmsnatten,
hyreskasernernas deprimerande interiörer, bakgårdarnas
kallfuktiga mörker. Men ibland blixtrar
mästaren till, i den makabra luciamorgonen, i
kolonistugans dimhöljda ödslighet, sekvenser vars
bilder får ett understrykande egetvärde.
Regin gör sig skyldig till åtskilliga onödiga
misstag. Dess danshaks- och trapphusrealism
bryts i det monotona, alltför enkla supgillet hos
verkmästaren och killarna bär sig vid inbrottet
så barnsligt åt, så spänningsfritt, att åskådaren
tvingas till skeptisk kritik. Värst är dock
slutavsnittet med mordet och polisjakten. Varför
i herrans namn skall vi inte erkänna att
Hollywood, hur ruttet det än är, åtminstone kan en
sak: mord och mördarjakt. De har uppfunnit
genren och fulländat den till mästarskap. Det
är barnsligt att försöka plagiera dem; vi
saknar, som tur är, verklighetsunderlaget och vi
saknar de tekniska resurserna, den
rutinbe-tingade skickligheten för att göra sådana saker
trovärdiga eller suggestiva.
Ja, det var många anmärkningar mot en bra,
hederlig och intressant film som Fogelström
skall ha mycket beröm för och som Kjellgren
absolut inte behöver skämmas för. ”Medan
staden sover” motiverar mer än väl ett besök,
trots nöjesskatten på biljetten.
NOTISER
”Bakom portarna”
I sin artikel om Josef Kjellgren nämner Erik
Asklund i förbigående den lilla skriften ”Bakom portarna”,
som Kjellgren enligt sin biograf utgav under
pseudonymen Dagny Lund. Boken väckte åtskillig
uppståndelse när den kom ut, men torde nu vara i det närmaste
bortglömd, varför en återblick på dess historia kanske
kan ha sitt intresse.
”Bakom portarna” av Dagny Lund gavs ut av
Bonniers i mars 1932. Den föreges vara skriven av en
prostituerad flicka, som vårdas för en venerisk
sjukdom på Eira sjukhus i Stockholm och som berättar dels
om sig själv, dels om några av sina kamraters öden.
Ett tämligen patetiskt förord av Laura Petri inleder
volymen, som av förlaget otvivelaktigt togs på allvar
som ”dokument ur verkligheten”. Genren är ju inte
ovanlig i nyare svensk litteratur — man kan t.ex.
nämna ”Den undre världen”, en liten skrift som 1907
gavs ut av Klara Johanson och som nu är tämligen
sällsynt, trots att den gick i nio upplagor.
Recensionerna kom raskt och var mycket skiftande,
från varmt medlidande till djupaste avsky för den
”fallna kvinnan”. Några anmälare, bland dem Erik
Hj. Linder och Georg Svensson, anförde vissa tvivel
på bokens äkthet, eftersom de ansåg den alltför drivet
skriven för att kunna ha den bakgrund som uppgavs.
Närmast sanningen kom förmodligen Ivar
Lo-Johans-son, som i en liten skarpsinnig recension i Fönstret
(26. 3.) utan vidare avfärdade tanken att boken kunde
vara en dokumentarisk verklighetsskildring och
fastslog att den måste vara skriven av en man samt att den
måste karakteriseras som skönlitteratur, närmast som
prosalyrik. Lo-Johansson, som några år senare själv
med större tyngd skulle ta upp denna miljö i
”Kungsgatan”, yttrade sig dock erkännsamt om den lyriska
prosan i ”Bakom portarna”. När boken nästa gång dök
upp i spalterna, i Social-Demokraten för den 18 maj,
stämplades den däremot som ett falsifikat. Artikeln,
som infördes på första sidan och var signerad av Nils
Beyer, utpekade harmset Kjellgren som författare och
detta tema togs de följande dagarna upp av många
tidningar över hela landet, med den förtjusta ironi som
brukar utmärka behandlingen av dylika nyheter.
Kellgren bemötte visserligen påståendena, men i så
försiktiga ordalag att ingenting av vikt egentligen
dementerades. Genom Erik Asklunds vittnesmål får väl nu
anses klarlagt att han i varje fall haft med tillkomsten
att göra.
Trygg i sin efterklokhet kan man kanske också säga
att mycket i den lilla boken pekar just på någon av de
Fem unga —■ den romantiskt primitiva
kvinnouppfatt-ningen, svärmeriet för sjungande, bomullsbärande
negrer o.s.v. Till Kjellgren leds tankarna av ytterligare
andra inslag —■ den blandning av maskindyrkan och
socialistiskt patos, som var honom egen, bilderna från
sjölivet och annat. Som Ivar Lo-Johansson framhöll
lever nog boken mest på sina stämningsbilder, små fina
vyer från sjukhusträdgården och Riddarfjärden eller
från de delar av Söder där berätterskan sägs ha vuxit
upp. En viss kraft och uttrycksfullhet som förebådar
”Smaragden” finns i skildringen av en försupen kocka
på en ångbåt, annars får man nog räkna boken till
Kjellgrens mindre betydande.
Av upplagan, som var på 3 200 exemplar, såldes det
sista ut från förlaget så sent som 1948. Antikvariskt har
volymen brukat kosta någon krona — hittills.
Ett dubiöst mästerverk
Eric Linklater har nyligen begått en artikel i
Obser-ver, kallad ”Ett modernt mästerverk”, där han tagit en
del företeelser i nyare litteraturen vid örat. Artikeln
har formen av en recension, av romanen ”Pojke med
635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
