Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Hans Botwid: Svart glädje. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS BOTWID
han skulle gräva i portföljen. ”Här är
papperna, var så god!”
Jag hör vartenda ord. Kristina upprepar
att när kusinen bestämde att kvarlåtenskapen
skulle tillfalla dem, så måste det väl också ha
funnits tillgångar som motiverade ett sådant
testamente. Sten svarar att om det hade blivit
något över, så hade det ju varit bra att det
funnits besked om gummans sista vilja. Men
när det inte blev något över, så kunde heller
ingen ärva något. ”Om jag testamenterar
sjutusen till dej och det inte blir mer än sju öre
över, vad vill du göra?” Spänd tystnad. ”Då
får jag sju öre, Sten! Men får jag inte ens sju
öre, då tänker jag att eftersom ingen kan
frestas att bedra en annan på sju öre, så måste det
ha funnits betydligt mer!”
Sten skrattar. Det är väl han kan ta det så.
Nu håller de tydligen på och går igenom
papperna. Då och då faller ett ord. Han verkar
fortfarande obesvärad. Men Kristina håller
visst på att bli rådvill. Hon söker en utväg,
hörs det. Hon vill visst fly undan med sin tro
att hon har blivit lurad. Jo, så är det. Till och
med en misstanke kan det vara svårt att skiljas
från. Men när hon väl har blivit av med den,
så kommer i alla fall allting att bli bättre. Vi
människor vill behålla allting, till och med våra
bekymmer. Men se på mig, jag förlorade allt
det bästa — och nu kan jag sitta här och slås
av skam över min rikedom!
— Adjö, svåger John. Kristina har bett mig
gå, och då är det väl bäst jag gör det. Nu har
jag i alla fall rättfärdigat mig. Och det var
för den sakens skull jag kom hit. Det passar
mig inte riktigt, att vara misstänkt för att ha
skojat upp min syster. Jag tycker om att kunna
se folk i ögonen. Min heder har jag tänkt att
få behålla.
— Varför kommer inte Kristina in?
— Hon sitter där ute.
— Är det något särskilt?
— Jag har visat klara papper, det är allt.
Hej, gamle gosse.
— Hej, hej, Sten Mörk!
Bara han nu inte går utan att säga adjö åt
Kristina.
Vad är det som har hänt? Jag hör henne
inte. Annars brukar jag kunna höra till och
med vad hon tänker. Så lyhörd har jag blivit.
— Stina!
Nej, så vill hon inte ha det.
— Kristina!
Nu reser hon sig.
— Vad vill du?
— Kristina ...
— Ja.
— Kom närmare.
— Nej.
Hon stängde dörren. Så förändrad hon var.
Med ens. Som nervissnad. Det var släckt i
ögonen. Kroppen var hopsjunken. Herregud, det
var kanske fel alltsammans!
Ja, ja — Sten begick ett större fel när han
rättfärdigade sig, än när han lät henne tro att
han bedragit henne. Därför var det också fel
att jag skrev till honom. Det var misstanken
som höll henne uppe. Den svarta glädjen. Nu
föll hon ihop. Hon har inte längre någon att
ge skulden för sin hätskhet, bitterhet, vånda.
Nu måste hon erkänna att det är livet här
tillsammans med mig som gör henne ”vild”,
som hon sa. Nu ska hon inte längre kunna
hålla tillbaka tanken på min skuld. När hon
inte mer kan låta brodern brinna på hennes
vredes bål. —
Varför kommer inte den svarta glädjen till
mig nu i stället? Varför gör det mig så ont
om henne? Kanske hon har blivit min ”riktiga
hustru” i mitt hjärta ändå? Jag ville det inte
förut. Det har kommit mot min vilja. Hennes
medlidande är mig inte nog. Jag måste bli
hennes riktiga man. Res er, mina ben! Jag har
armar som kan hjälpa till.
Stå stadigt, mina ben.
— Kristina! Kom in!
— Inte nu.
— Jo, kom nu. Kom och se___________Du får se
det du väl knappt kan minnas dig ha sett förr.
Så lyssna då! Lyssna nu — hör du någon som
går?
650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
