Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Birgitta Trotzig: ”Aimée”. Novelldebut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Novelldebut
BIRGITTA TROTZIG
”AIMEE”
Som barn var hon alltid hungrig. Hennes
syster hette Rose, hon tillhörde de andras värld.
Den var vit och sval och luktade parfym, det
■var Mammas värld, allting var mjukt i den.
Fadern hade aldrig funnits: det fanns bara ett
ansikte i guldram med glas över.
Mitt på golvet i barnkammaren stod ett runt
vitt bord, på det byggde hon landskap av
byggklossar och lakan och sidentrasor: det blev
polarlandskap med döende tyghundar och
skogslandskap med en grönhårig dockkvinna
och en öken — över lampan hängde en gul
duk, den var sand, i sanden växte städer med
fyrkantiga torn. Genom öknen var en prins
på väg, han red på en tiger av gulrandig
sammet: Teresa var prinsen som ingen stad kunde
byggas nog vacker åt, han måste alltid vara
på väg mot något ännu vackrare. Teresa såg
rit som hon själv, hon hade ett runt skärt
ansikte och mörka blanka lockar, hennes
vidöppna svarta ögon kunde inte blunda. Själv
kastade Aimée sig ofta på golvet och skrek ut
sin hunger, sitt raseri, sin svartsjuka på dem
som var de andra, i ett hårt svart mörker som
smakade salt som tårar. Teresa teg med sin
mjuka tygkropp, hennes skära celluloidläppar
slutade aldrig att le sitt artiga stela leende.
Solen föll in genom de smårutiga vita
gardinerna, det fanns blå kuddar och rosor i
Mammas rum, blå och blekgula undulater kuttrade
i buren. Hon tänkte ut vägarna som prinsen
måste rida för att äntligen någon gång komma
fram. Men han hann aldrig fram; hon växte
fortare ifrån honom än han red genom den
gula öknen och genom städerna, somliga av
dem var röda, andra blå och fulla av snäckskal.
Men ibland välte en mjölkflaska eller föll
en tallrik i golvet eller ringde någon på dörren,
hårt utdraget, och hon föll ner i skräck och
osäkerhet, ljuset flimrade nålvasst omkring
henne. Ingen annan utväg fanns än att gömma
ansiktet mot golvet, blunda hårt, och skrika
för att överrösta ljudnålarnas sting som
fortsatte och fortsatte att dirra i henne. Färgerna
var varma och trygga; men omkring henne
var de höga husen, de höga tjutande bilarna,
skorstenarna som bar himlen på sina
plåthattar, det vattenklara dagsljuset, de stickande
ögonen, och stora händer som slog sönder och
rev omkull. Ingenting kunde lagas eller
gott-göras, det måste vara som det var.
Efterhand fick hon svårare och svårare att
glömma att prinsen i själva verket var Teresa,
förklädd till prins. Hon sydde skor åt henne;
de var av blå filt med guldpärlor på. Hon
drömde en gång att hon gick på en grå gata,
alla husen lutade inåt, gatstenarna var
trekantiga, i mitten på var och en av dem var en
blomma uthuggen. Någon räckte fram ett par
blå filtskor åt henne, så vackra skor kunde
bara finnas i drömmen. De hade tjocka sulor
och var överbroderade med blommor av
guldpärlor och röda stenar; hon satte dem på sig
och gick över de trekantiga stenplattorna, de
klingade svagt under hennes steg. Efter den
drömmen sydde hon Teresas skor. Hon stack
sig i fingret medan hon sydde, en droppe blod
föll ner på det blåa tyget. Under det enda
ögonblicket innan den sögs upp av tyget, såg
hon att den var drömmens små djupröda klara
stenar och hon kastade bort sina röda
glaspärlor. Efteråt satt hon länge med Teresa i
knät; hon såg och såg in i hennes orörliga
svarta ögon. Men när hon till sist — skyggt
som om hon varit rädd att någon skulle se
henne, fast rummet var alldeles tomt — böjde
sig fram och kysste de skära läpparna, var
653
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
