Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Birgitta Trotzig: ”Aimée”. Novelldebut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIRGITTA TROTZIG
de alldeles kalla: celluloidläppar. Hennes egen
mun var het.
Sedan försvann Teresa i en lår på vinden.
Det blev en lång vår och en lång
grynings-timme, allting var tyst, molnen gick stilla och
grå över taken. Hon låg i sin säng och lyssnade
till dagen som ljudlöst ljusnade, till klockans
tickande som föll som vattendroppar ner i det
grå ljuset. Det stod leksaksdjur i en lång rad
på hyllan på väggen mittemot, de var döda
nu och kunde inte längre röra sina tyglemmar.
Men långt inne i deras mörka glasknappsögon
fanns en stum sorgsenhet, den var levande;
hon kunde bara inte finna den längre, nära sig.
Mamma hade fetmat; det vita hullet veckade
sig över ringarna, undulaterna parade sig lojt
i den stora buren, hon frågade Aimée om hon
inte hade märkt något blod än.
Drömmen om sjön hörde till dem som
återkom; om dagarna brukade Aimée ibland
minnas den och fråga sig något. Hon stod vid en
sjö, en oändlig gråskiftande yta. Allting var
stillhet, under hennes fötter en mjuk röd mossa,
framför henne och omkring henne den tysta
grå sjön. Hon kunde inte röra sig, kanske var
hon någon som växte vid stranden av sjön
och väntade, stilla, i den röda mossan. Luften
var tung omkring henne, som av blomdoft,
men hon kunde inte minnas någon doft. Hon
väntade och växte, länge, utan att någonting
förändrades. Till sist, när det var som om
ingenting kunde vara längre och som om det
innersta i den ljuva tyngande stillheten var
tomhet, började allting att förändras.
Ingenting förändrades i själva verket, men det var
plötsligt helt annorlunda, det hade kommit som
en värme i alltsammans.
Hon äcklades åt allting, hon hade ofta ont i
huvudet, det molade mellan höfterna. Hon
smakade höstdagens färger pinande skarpt, de
värkte in i ögonen. Det vita ljuset skimrade
som genomdraget av fina röda ådernät.
Skolan hon gick i låg i ett gammalt hus med
trappor och halvtrappor, slingrande korridorer
och mörka klassrum, alltid med en lukt av
unken kyla. I deras klassrum fanns ett runt
takfönster av blått och grönt glas. Hon
brukade sitta med huvudet bakåtböjt och se upp
i det; Ij uset splittrades i blågröna stj ärnvirvlar
omkring henne. I den skolan upptäcktes det
att hon var dum. Man ansåg henne ur stånd
att tillägna sig någon form av högre bildning;
hon fick många underbetyg, men flyttades
likafullt varje år — det ansågs också att en
kvar-sittning knappast skulle medföra någon
ändring till det bättre. Hon drog sig surmulet
tillbaka, läste varken på läxor eller svarade på
frågor; hon innehade den dummastes
särställning. Hon målade och ritade, så småningom
hämningslösare; hon brydde sig inte mycket
om vad hon gjorde, hon slängde bort
teckningarna eller lät dem ligga och skräpa i
nedersta byrålådan. Dem som föreställde nakna
kvinnor gömde hon. När hon var fjorton år
fick hon ett skrin med oljefärger i julklapp.
Det året var allting för tungt omkring
henne-Hon hade en rödrutig klänning och
yllestrumpor; det var vårvinter. Hon ville vara naken,
utan allt det tunga stickande, som värkte in
henne i en lukt av strävt ylle. Hennes kropp
hade fått en ny värme, vitare. Hon
brukade-sitta och stryka sig utmed låren, känna deras
hudhetta genom klänningens tygvärme.
Hennes bröst var små; de var skära som av en
svullnad och skavde sig ängsligt men obönhörligt
fram genom kläderna som alltid var litet
urvuxna. Vinden om kvällarna var kallfuktig,.
som svett, den luktade kol och olja: hon var
utlämnad. Husgavlarna stod hårda mot den
mörkgrå kvällshimlen, det fanns hårda röster,,
händer med svarta smutssprickor, nakna
spre-tiga trädgrenar, den ruttna lukten av
soptunnorna och bakgårdens grå svalg av
brandmurar. Genom vårkylan var något stickande,
som feber.
Fröken von Schulp hade ett ryskt förnamn,
hon hette Elisaveta; hennes ögon var sneda
och låg infattade i huden som ädelstenar, de
var klart vattengrå, en sorgsen ödslig färgi.
Hon bar alltid mörka draperade klänningar;.
654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
