Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Carl Keilhau: Sigurd Hoel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL KEILHAU
Conrad som blev sårad under kriget och har
konstgjord fot, anlitas framför allt av
invaliderna i en mindre stad i Europa, kanske i
Belgien. Det är risk för att han ska dras in i
det cyniska spel som storborgarna och
politikerna bedriver mot samhället, där situationens
meningslöshet illustreras genom att stadens
eget tegelbruk måste läggas ned därför att
oändliga mängder tegelsten kommer från
fiendelandet i form av påtvingat krigsskadestånd.
Med nöd och näppe undgår han att hamna i
klorna på den intelligente men något rubbade
direktör Jason som har genomskådat
bedrägeriet i allt och vill ställa sig utanför världen i
upphöjt förakt och oansvarighet. Conrad väljer
världen. Med all sin skröplighet är den källan
till hälsa.
Det är en bra bok, också detta, särskilt vad
enskilda partier beträffar, men fortfarande är
det något främmande och substanslöst i den i
och för sig säkra stilen. Författaren är inte
riktigt med, något som antyds redan av de
overkliga personnamnen: Jason, Tundra, Gilmon.
Först i ”Syndare i sommarsol” (1927) och
i de följande böckerna når Sigurd Hoel fram
till sin egentliga form. Från och med nu är
skildringarna varken tid- eller rumslösa; de
utspelas tydligt i Norge, antingen det nu är i
Oslo eller i landsorten, och diktaren är själv
med och låter havet få doft, himlen och
hustaken färg. Han har tagit risken att folk skulle
komma att göra som j ag nu: att misstänka att
han skriver om sig själv och om det som
starkast upptar hans tankar. Man måste säga att
det var värt risken. Han blev en av de största
berättarna i Norge.
Om mitt eget förhållande till Sigurd Hoels
diktning gäller det att den på pricken träffar
min smak, och det är inte många författare
vars böcker jag läser med sådan lust. De är
på en gång dramatiska och harmoniska. De
innehåller en spänning mellan djupa känslor
som gott kan kallas romantiskt-lyriska och en
klar och skeptisk intelligens. Dessa båda
krafter hålls i fullkomlig balans genom stilen som
är maskulint fast och spänstig och kristallklar.
Det är norska som den kan låta när den är
som renast, när den har rötter i ättesagan med
dess laddade knapphet och har kultiverats av
moderna impulser.
Sigurd Hoel har sin begränsning. Det
förefaller som om den fruktan för att binda sig
som han skriver om också hindrar honom att
ge sig helt i sitt författarskap. Det förefaller
ibland som om han håller igen just som han
ska dra på känsloströmmen för fullt. Kanske
av fruktan att verka sentimental och naiv?
Därigenom säkras den konstnärliga balansen,
men kanske är det också något som går
förlorat. Här som på många andra områden gäller
det förmodligen att man inte både kan få i
säck och i påse. Den store människoskännaren
Sigurd Hoel når väl inte ända in i själens
dunkla irrgångar; men för det första är det
inte säkert att vi är så dunkla när det kommer
till kritan, och för det andra måste man betala
ett pris för att få tydligt besked om de stora
områden av själslivet som diktaren kan
överblicka. Ibland kan man sakna egenskaper som
frodighet och konkretion, det sinnliga
engagemanget till exempel i naturbeskrivningarna.
Men ta dock en bok sådan som ”Veien til
ver-dens ende” (1933). Den fina barnskildringen
från hemmet i Odalen har en intimitet som
låter pojkens värld rycka oss tätt inpå livet.
Vem är Norges förste, fullt möderne
författare? En del skulle vilja säga att det är Johan
Ellefsen, som under åren 1913—1917 gav ut
två artistiska romaner där den dj uplodande
psykologiska analysen hade smält in i handlingen.
Andra skulle säga att det är Sigurd Hoel som
var Ellefsens vän och lärde av honom. (Det var
Ellefsen som skaffade Hoel platsen som
sekreterare i Vitenskapsakademiet, där Hoel
arbetade under tiden 1919—1924, tills han knöts
till Gyldendals.) Säkert är att Hoel, om också
född på 1800-talet, helt hör hemma i vår egen
tid, den tid som inleddes av det första
världskriget.
Genom sitt temperament och på grund av sin
smak fann han, utom i Hamsun och Ellefsen
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
