Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Carl Keilhau: Sigurd Hoel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGURD HOEL
förebilder i Anatole France, Johannes V.
Jen-sen och Hjalmar Söderberg. Med den
sistnämnde, en författare som torde ha haft fullt
lika stort inflytande i Norge som i Sverige, är
nog Sigurd Hoel närmast befryndad. Han har
mycket av samma melankoli, bundna värme
och bitande ironi. Men Sigurd Hoel hade redan
från början av sitt författarskap upplevt detta
nya: kriget, den ryska revolutionen, Versailles.
Därtill kom nu psykoanalysen.
En strålande bok är ”Syndare i sommarsol”.
Den handlar om en krets psykoanalytiskt
orienterade unga människor som Sigurd Hoel
hade tillfälle att studera i sin egen
umgängeskrets. Dessa klartänkta akademiker, kvinnor
och män i tjugufemårsåldern firar semester på
en plats vid Oslofjorden. De är eniga om att
de inte vill ha något gammaldags trassel i form
av upprivande känslokonflikter. Varpå
förnuftet naturligtvis lider det skändligaste nederlag,
eftersom instinkter och drifter inte låter leda
sig av kylig logik. Det uppstår svartsjuka, det
blir slagsmål och självmordsförsök.
Romanen är skriven i glad, fritt strömmande
inspiration. Den är munter, lätt och strålande
rolig, men samtidigt fast som en klinga. Av
sådana omständigheter som att hjältens kärlek får
sin happy end kan man förledas tro att boken är
en skämtsam bagatell. Nu råkar jag ha läst den
sisådär en femton gånger, och det visar sig att
det som serveras med ett sådant sprudlande
humör är en rad träffande och långt ifrån
ytliga iakttagelser av människor. De kan ta
formen av aforismer — vilka Sigurd Hoel
är en mästare i att prägla. De är knutpunkter
i den fortlöpande skildringen som utom
erotiska motiv av än analytisk, än lyrisk eller
friskt sensuell natur omfattar en sällsynt
öppen-hjärtig beskrivning av förhållandet mellan två
män. Det är bokens ”jag” och Erik, rivalen
och vännen som han beundrar och hatar därför
att han är skenbart fullkomlig både vad
beträffar utseende, intelligens och styrka.
Erotiken är huvudtemat i Sigurd Hoels
diktning. Kvinnan som objekt för längtan och åtrå.
Hon som kan, eller kanske kan, befria mannen
från det onda. Kvinnan som öde. Men ofta
dyker förhållandet mellan två män upp, och då
rör det sig nästan alltid om vänskapshat.
Holmen och Ramstad. Leo och Stefan, de båda
politiska fångarna som bokstavligt talat är
fast-länkade vid varandra i skådespelet ”Mot
muren” (1930). Rivalerna i ”Möte vid
milstolpen”.
Jag har här dragit upp några huvudlinjer i
Sigurd Hoels författarskap och dröjt vid
synpunkter som har sin grund i att strålkastaren
har varit riktad mot det omdiktade ”jaget”.
Det måste ske på bekostnad av en fullständig
genomgång av hans produktion. Man kan
indela den på olika sätt. Man kan till exempel
sammanställa de böcker som utspelas i
hembygden som en grupp för sig. Det är ”Veien
til verdens ende”, och det är ”Prinsessen på
glassberget” (1939), en samling noveller av
vilka några ger en besk, delvis hätsk skildring
av böndernas råhet och trångsynthet. Oslo är
illa nog, men landsorten värre! Och det är
”Ar-vestålet” (1941), en historisk-romantisk
berättelse om en dräng som alla flickor vill ha,
och som drabbas av Hoel-hjältens vanliga öde
att drivas till förräderi mot kärestan. Han blir
bergtagen av en sensuell, stark kvinnotyp.
Författaren planerar för resten en fortsättning på
romanen, byggd på historien om en avrättning
som verkligen har ägt rum i Odalen. Men först,
säger han, ska han skriva fortsättningen på
”Syndare i sommarsol” och behandla några
av dess personer tjugu år efteråt. Och den
boken väntas i höst.
Eller man kan särskilja de ”kollektiva”
böckerna, sådana som ”En dag i oktober”
(1931) och ”Sesam, sesam” (1938). Här gör
sig framför allt det inslag gällande som torde
ha gett Sigurd Hoel hans största berömmelse:
den bitande ironin över kälkborgarnas
bigot-teri, över politikernas hyckleri, över de
intellektuellas sterilitet. Om diktaren inte sparar sig
själv är han förvisso inte mindre obarmhärtig
mot andra, och ibland är det inte långt ifrån
att man får det intrycket att Sigurd Hoel är
misantrop. ”Sesam, sesam” innehåller festligt
663
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
