Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Erik Lindegren & Harry Schein: Cocteaus död. En dialog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK LINDEGREN OCH HARRY SCHEIN
ningar om döden. Varje människa har sin egen
död och ...
F.: ... sin egen odödlighet.
H.: Just det. I den här filmen tog jag ju
livet av mig på grund av olycklig kärlek, men
innan dess hade jag kanske studerat medicin.
För att min överraskning skulle bli större...
F.: Men varför dog du den här gången?
H.: Jag är inte bara Cocteaus samvete och
skyddsängel utan också hans schackpjäs. När
han vill bevisa något sätter han mig alltid matt.
Partiernas gång är förstås alltid olika. Den här
gången ville han väl bevisa att man inte bör
ta livet av sig av olycklig kärlek, att man inte
bör dö förrän man har älskat lyckligt. Kanske
ville han också motivera en viss mildhet i mitt
väsen för en större publik.
F.: Det är klart att man inte får ta Cocteaus
syn på liv och död för bokstavligt. Liv,
odödlighet, det är väl för honom dikten och dess
idé. Döden är frånvaro av dikt, brist på
inspiration, vardagen, förnuftet — du verkar för
övrigt relativt förnuftig, vardagen ...
H.: Ja, det är mycket vardagligt hos oss.
Tristessen, denna underliga lagbundenhet som
inte ens jag förstår. Det är inget danteskt
inferno, vi har visserligen våra ruiner ...
F.: Men de är inte fler än i Västtyskland.
H.: Nej, och våra domstolar har heller aldrig
hört talas om poeter.
F.: Det påminner om Kafka.
H.: Vem är Kafka?
F.: Jaså, det har han lyckats dölja för dig.
Vilket samvete! Nå, det spelar ingen roll.
Fortsätt!
H.: När jag ser på mina döda passagerare
— jag ser alltid deras ansikten upp- och
nedvända — så finns det kring deras läppar ett
drag av barnslig tillförsikt, som om de erinrade
sig att deras mål också är deras utgångspunkt.
Det är på sätt och vis befriande. Ingen tänker
längre på att dölja blodet, allt förtorkat, i
själens kropp, det får fritt rinna ut ur deras
mungipor. Jag ser dem genom bakspegeln i min
färja — förlåt, Rolls Royce ...
F.: Du med din salongsdemoni. För resten
bör dess ventiler justeras. Motorn skramlar.
H.: Inte ens en Rolls Royce är odödlig hos
oss. Fast jag vet inte...
F.: Du måste ha stora pretentioner. Vem ska
veta något om inte du?
H.: Man får inte ens veta om man alltid
ska vara odödlig som död. Men du då. Du är
ju filmrecensent. Du vet väl allting. Och om du
vet allt kan du ingenting upptäcka.
F.: Var det min dödsdom?
H.: Jag hör inga tamtamtrummor. Och det
är inte min sak att döma. Just nu vet jag bara
att konsten är vetenskapen som blivit kött. Men
säg mig vad du vet.
F.: Vet och vet. Varför kan inte jag också
vara odödlig? Jag tycker att Cocteau i viss
mån är intellektuellt oansvarig där han skakar
ihop sina cocktails av bisarrerier, medvetna
publikchocker, ekonomisk spekulation och
personlig symbolism. Dubbelt svårfattlig när den
presenteras i film som visserligen är suggestiv
men ändå inte ger en åskådare tid att leva sig
in i denna personliga symbolik. Här gör han
en film om sin egen död, och jag frestas nästan
till att tro att mitt egentliga jobb är att avgöra
om Cocteaus död innebär filmens eller
publikens död. Att skriva om ett konstverk är att
brottas med det. Man använder konstverkets
egna vapen. Min enda utväg är att använda
mig av Cocteaus egna metoder när jag skriver
om. ”Orphée”. Vagt, associativt, oansvarigt,,
personligt.
H.: Jag kan inte annat än önska dig lycka
till i din strävan efter odödlighet. Du är ju
så ung ännu, påminner nästan om Cegeste...
F.: ... den unge poeten som dog, som blev
betjänt hos Orphées Död. Han som på slutet
ser så dum ut, som ingenting begriper, hans
oförstående ansikte ...
H.: ... som är en spegelbild av publikens.
F.: Spegeln som är vägen till döden, till
jaget, till självkännedom.
H.: Eller vägen från döden, till den fria
odödligheten. Man sluter de dödas ögon med
668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>