Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Erik Lindegren & Harry Schein: Cocteaus död. En dialog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
COCTEAUS DÖD
tvingar sig eller tvingas att ge sonen tillbaka
till livet. Hennes modersroll är slut och som
kvinna saknar hon intresse för Cocteau. Och
som f. d. moder är hon alltför sympatisk för
att vara bacchantinna.
H.: Hon dödade min älskade Eurydice.
F.: Av svartsjuka.
H.: Och varför gav hon Orphée tillbaka till
livet?
F.: Av kärlek. För att han ska bli odödlig,
genom sin dikt och genom sitt barn.
H.: Och meningen med det hela?
F.: Märker du inte att alltihop är
fullständigt klart? Döden: Cocteaus fixering vid
modern och vid en människa som har dött. Det
senare aktualiserar det förra. Längtan tillbaka
till moderlivet, till detet, till konstens
råmaterial. Kalla det dödsdrift eller kärlek, men det
är inte döden som sådan, inte modern, utan
detet, barnet, det omedvetna i människan som
diktaren måste komma i kontakt med... (H.
häller sig för öronen) ... Inte för att förstå
— Orphée glömmer också sina upplevelser —
utan för att känna, ana, lyssna till rösten från
ett fjärran nära, dricka ur sin egen förnyelses
källa... Är det inte en typisk ambivalent
inställning av kärlek och hat till barndomen och
modern, en infantil sexualsymbolik som är
typisk för homosexualitet, ett kvinnohat och
en kastrationsångest representerad av
bachan-tinnorna och den poetiska improduktiviteten,
medan poesin kommer från den unga skalden,
den blinda inspirationen, barnet, kärleksobj
ektet som blint lyder sin moder och sin musa,
som inte frågar, inte begriper, som diktar.
H.: Du tycks vara psykoanalytiker också?
F.: Nej, bara psykoanalyserad.
H.: Uppriktigt sagt misstänkte j ag det. Men
om du är psykoanalyserad kan du ju se dig
själv bakifrån — som Eurydice tvingades att
se Orphée. Säger det dig någonting?
F.: Struntprat!
H.: Du är inte särskilt finkänslig. En annan
fråga? Vad ansåg du om Cegestes poesi?
F.: Den var typiskt franskt 20-tal. Löjligt
nog t. o. m. 20-tals-Cocteau.
Prinsessan (Maria Casares) och Cegeste (Eduard
Dennithe) i ”Orphée”
H.: Alltså ett plagiat — liksom din
psykoanalys, som också dominerade 20-talet.
F.: Det är skillnad på konst och vetenskap.
Psykoanalysen är en vetenskaplig metod...
H.: Tillåt mig att ännu en gång citera:
Konsten är vetenskapen som blivit kött. Och
om du har rätt i din analys så är ju Cocteaus
film en bikt. En naken bikt. Hur kan du
förklara att en fäsör biktar sig, är äkta?
F.: Det är inte en bikt — han försöker ju
hela tiden mystifiera och blanda bort korten.
H.: Utan att lyckas! Det är just det som är
konsten.
F.: Den stora konsten visar fram sanningen
naken.
H.: Kanske. Och resultatet blir ofta att de
flesta tycker synd om sanningen. Efter en
stund, när den börjar frysa. En naken bikt
fordrar ofta en förklädd sanning. För resten
har du kanske missförstått alltihop. Varför inte
se filmen som en representant för den gamla
671
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
