Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Erik Lindegren & Harry Schein: Cocteaus död. En dialog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK LINDEGREN OCH HARRY SCHEIN
fina, typiskt franska konstform som kallas
”Féerie”? Varför tar du den så allvarligt?
F.: Att försöka förstå är människans
egendomliga mani. Vad säger du om det?
H.: Att låtsas förstå är människans
fruktansvärda mani.
F.: Du bara saboterar alltihop. Jag däremot
söker en klar linje...
H.: Den såg du ju så klart nyss. För resten:
den sökande sover.
F.: Du är bara en mystifikatör.
H.: Tack. En ren människa bör på en gång
vara fri och suspekt.
F.: Ja, nog kan du misstänkas för mycket.
H.: Precis som Cocteaus — förlåt,
människans förnuft.
F.: Som ändå hjälper Orphée till
odödligheten.
H.: Nåja, vi har ju haft samma föräldrar.
F.: Vilka då?
H.: Cocteau. Han dör hellre än att offra en
stavelse i sin diktning. Men mig, hans samvete
och skyddsängel, offrar han för livet.
F. (dröjande) : Jag förstår.
H.: ... och man bör visa samma mildhet när
man öppnar de levandes ögon. Salut! Glöm
inte att hålla din spegel blank (försvinner
genom spegeln i hallen).
F. (andas på spegelytan och blankar den
med sin rockärm. Ser en stund eftertänksamt
på sin spegelbild och mumlar för sig själv):
”Salut!” Ett nytt trick, som om jag redan var
en av dödens medhj älpare ? (rycker på axlarna
och återvänder till skrivmaskinen och smattrar
vidare där han blev avbruten): ...fast ändå
rätt meningslös, fylld av motsägelser, liksom
hela filmen och dess förutsättningar.
Man skulle kunna vara elak mot Cocteau och
påminna honom om hans aforism: en
drömmare är alltid en dålig poet, när han i
programmet förklarar att han komponerar sina filmer
i sovande tillstånd, drömmande. Men även om
Cocteau sällan har varit den första, så har han
ofta, och på många områden varit en god eller
åtminstone spirituell tvåa. Det är ju mera än
man kan säga om de flesta. En film som är så
personlig som ”Orphée”, som med så många
och fina trådar anknyter till Cocteaus tidigare
produktion, måste därför tillmätas en ganska
stor betydelse. Men den ligger inte i själva
filmen, den ligger i själva Cocteau.
Som isolerad företeelse är nämligen filmen
knappast mer än acceptabel, ibland roande,
men ännu oftare tråkig. Den är — åtminstone
på dessa breddgrader — bombastisk och tar
sig själv för mycket på allvar. Allt är så
melodramatiskt, så fruktansvärt avgörande.
I sin viktigaste konstnärliga uppgift är
filmen enligt min mening misslyckad. Den griper
inte direkt tag om åskådaren, dess symboler
utlöser inga konsekventa känsloreaktioner hos
publiken, den mystifierar i stället för att
fascinera. På tal om ”Den andalusiska hunden”
skrev Cocteau en gång att detta verk ledde oss
tillbaka från de hollywoodska lyxbilarna till
cykeln, alltså förde oss tillbaka till den
obekvämare men betydligt sannare verkligheten.
Riktigt är också att alla de sadistiska effekterna i
”Den andalusiska hunden” resulterade i en
betydligt intensivare chockverkan, en mera direkt
upplevelse än vad ”Orphée” är i stånd att
förmedla. Cocteau har på sin höjd förvandlat de
hollywoodska lyxbilarna till motorcyklar,
fortfarande i hollywoodsk lackering.
Även om man således knappast kan tala om
konstnärliga landvinningar, bortsett från att
det är första gången som en avantgardistisk
film inspelats med tanke på den stora publiken,
vilket i sin tur dragit med sig vissa
kompromisser, kvarstår att ”Orphée” är ovanligt
stimulerande. Efteråt kan man inte befria sig från ett
par av filmens visuella och intellektuella
höjdpunkter. Man har nöje av att tala om filmen,
att mer eller mindre hetsigt diskutera den —
men inte av att referera den — det är för resten
omöjligt. Alldeles ofattbar är den givetvis för
den som bara läser om den, lyssnar till
diskussioner om dess mening eller brist på mening.
Så varför inte se den och bli upptagen i de
invigdas, halvvetandes oeniga krets?
(Spegeln är nu helt täckt av imma.)
672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
