Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bengt Holmqvist: Operation Alibi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT HOLMQVIST
OPERATION ALIBI
Sigmund Freud slutade sin självbiografi
med att säga, att han hade påbörjat mycket
och givit många uppslag. ”Någonting kommer
kanske ut av dem i framtiden. Men jag kan
inte själv säga om det blir mycket eller litet.”
Helt har det frågetecken, som Freud i en
stund av självprövning satte efter sitt livsverk,
inte försvunnit under de år som gått. För två
grupper är saken klar: de troendes, och de
helt vantrognas. Men de flesta är alltjämt
tveksamma. I sin allmännaste och egentligen
föga originella form har det
”djuppsykologiska” synsättet väl godtagits överallt; det är
Freuds kulturhistoriska förtjänst att med
våldsam energi ha propagerat för det och givit det
en självklar plats i det allmänna medvetandet.
Men om nästan allt som går utöver de rena
banaliteterna råder oenighet, och det har inte
varit till gagn för analytikerna, att de också
själva visat en nästan teologisk oförmåga att
komma överens om tydningen av sina
grundläggande trossatser.
Psykoanalysen hade från början, och har
alltjämt, det fatala felet att den inte är någon
riktig teori i ordets vetenskapliga mening.
Jörgen Jprgensen har talat om dess likhet med
allsköns vulgärpsykologiska dramatiseringar
av själslivet: här möter en rent mytisk
personifikation av processer (”drifter”,
”energier”), vilka förmenas ”verka” precis som om
de vore mänskliga individer. Felet med alla
sådana ”teorier” är — säger Jprgensen — ”att
de till förklaring av vissa fenomen helt enkelt
inför liknande fenomen, så att de i själva
verket endast beskriver dem på ett mer eller
mindre fantastiskt språk, utan att det allra
minsta bidra till en närmare analys av själva
fenomenen och deras lagbundenheter”.
Naturligtvis kan det tänkas, att åtminstone några av
de psykoanalytiska nyckelbegreppen inte är
mytiska väsen utan ett slags approximationer,
som — visserligen svävande — betecknar
sammanhängande fenomen. Men det avgörande är
att det psykoanalytiska systemet genom själva
sin logiska struktur är undandraget
konfirmation på de väsentliga punkterna: det förutsätter
en ”utraquistisk” metod, vid vilken tolkningen
av fenomenen är beroende av en empirisk
apparat, som i hög grad bygger på
begreppssugges-tion. Därav den lätthet, med vilken varje
”djup-psykologisk” riktning kan åberopa ”kliniskt
material” för sina speciella tolkningar. Och
därav den axelryckning, som ofta är de
vetenskapliga psykologernas reaktion så snart
psykoanalysen kommer på tal.
Men allt detta är bara en sida av saken.
Psykoanalysen var ju från början inte en teori
utan en praktisk behandlingsmetod. Som sådan
spelar den alltjämt en betydande roll, framför
allt sedan en utjämning (med ömsesidiga
eftergifter och reservationer) har börjat äga rum
mellan analytikerna och den kliniska
psykiatrin. Också här är meningarna starkt delade:
misstänksamhet och beundran inför de
analytiska resultaten växlar. I dessa ting har
lekmannen naturligtvis ingen talan. Men han kan
— och det räcker för ögonblicket — dra sig
till minnes de fall av inre ”befrielse” efter
genomgången analys som han sj älv känner till,
och han vågar t. o. m. utifrån egna och andras
erfarenheter förmoda att psykoanalysens
personifikation av processerna för de flesta
människor kan vara givande åtminstone i något
avseende. Om man tillåter sig att använda en
viss sorts metafysisk jargong kan man säga,
att psykoanalysen inte klarlägger fakta, men
att den nämner dem.
Illusion smakeri? När attributionsraseriet
uppträder som vetenskap — ja. Men när det
är ett hjälpmedel i strävan att underlätta en
3 BLM 1950 IX
673
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
