Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bengt Holmqvist: Operation Alibi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT HOLMQVIST
människas förståelse för hennes egna attityder
och känslomässiga fixeringar? Här är svaret
inte lika självklart. Det avgörande är i detta
fall inte korrektheten hos en analys av positiva
data; den sanning som påstås göra oss fria är
sällan av sådan art. Vad saken gäller är
snarare en organisation, upprättandet av ett
balansförhållande inom någonting som för
medvetandet tar skepnad i ett spel av dunkla,
fientliga ”makter”. ”En värld är varje
människa...” Makterna måste besvärjas, tämjas
— och det tycks alltjämt kunna ske på samma
sätt som i arkaisk tid: genom namngivning,
genom införande av (vetenskapligt
tvivelaktiga) jämförelser, spänningar och identiteter
på ett i grunden mytiskt plan. Upprättandet av
ett symbolsystem för ”makterna”, och
operationerna med detta system, löser konflikten.
Om man nu vill hävda att detta är ren
humbug, får man komma ihåg att psykoanalysen
i så fall inte ensam drabbas av domen. I själva
verket är ju det ovanstående en beskrivning,
som ungefär lika väl kan tillämpas på konsten.
Inte heller dess realitetsbegrepp är identiskt
med vetenskapens. Också i konsten är det fråga
om besvärjande organisation, och sanningen
blir — för att anlita en utmärkt formulering av
Ingemar Hedenius — detsamma som förmågan
att ge ”en sorts tillfredsställelse — en
tillfredsställelse som griper djupt in i känslolivet,
ordnande, tändande, befriande”. Något
liknande leder den praktiska psykoanalysen till,
i bästa fall. Dess ontologi är i första hand en
dikt om människan. Om denna dikt äger
konstnärlig sanning, är det svårt att avfärda den
som bluff — bara man samtidigt kommer ihåg
att den teoretiska sidan är ytterst oklar. Det
är en sak att använda t. ex. ordet
oidipuskom-plex som trollformel, en annan att nyttja det
med vetenskapliga anspråk.
Det är bekant att Freud inte var riktigt nöjd
när han betecknades som ”det undermedvetnas
upptäckare”. På sin 70-årsdag hyllades han i
den egenskapen, men han värjde sig. ”Diktare
och filosofer upptäckte det undermedvetna före
mig; vad jag upptäckte var den vetenskapliga
metod, genom vilken det undermedvetna kan
utforskas.” Uttalandet är diskutabelt. Men det
tar fasta på sambandet mellan diktens och
”djuppsykologins” sanning, den sanning som
för diktens del av tusen insiktsfulla män —
från Platon till Baudelaire och Kafka — har
knutits till den symbolskapande, ”nämnande”
funktionen. Det är ingen tillfällighet att flera
av den analytiska litteraturens minst
meningslösa skrifter är frukter av intresset för detta
samband. Naturligtvis är det inga ”definitiva”
psykologiska porträtt som Hitschmann, Kaiser,
Bergler, Lenzberg, Winterstein, Bachler, Jones,
Bychowski, Laforgue och andra har givit i sina
monografier över större och mindre diktare.
Deras studier innehåller regelbundet
okontrollerbara enskildheter av det fantastiska slaget,
dessutom med förkärlek placerade i
terminologisk nyckelställning. Men trots detta har man
ofta en känsla av att helhetsbilden är sann i
den meningen, att den står i nära kontakt med
modellverkligheten, är barn av samma anda.
De många föregripanden av psykoanalytiska
synpunkter, som Freud och hans lärjungar har
spårat upp i världslitteraturen, ger stöd åt
intrycket av släktskap i den psykologiska
metoden hos diktare och analytiker. Frågan är då:
kan de senare antas precisera eller ge
allmängiltiga symboler för den särskilda art av
människokunskap, som de förra besitter? Och kan
psykoanalysen underlätta förståelsen av den
speciella psykiska mekanism, som omsätter sitt
verksamhetsbehov i alstrandet av dikt?
Psykoanalysens litteraturforskare besvarar
naturligtvis båda frågorna jakande: de sätter
diktarnas intuitioner i system, och det vet
varifrån dessa intuitioner kommer. Det förra
verkar inte osannolikt. Det senare behöver i varje
fall inte vara felaktigt, om man med vetande
förknippar det ”konstnärliga”
sanningsbegreppet och inte det vetenskapliga. Naturligtvis kan
man inte begära att analytikerna själva ska gå
med på en sådan reservation. Men ingenting
hindrar att man på dem själva tillämpar deras
ofta hävdade sats, att diktaren inte kan lämna
något besked om verkets ”djupare” innehåll.
674
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
