Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bengt Holmqvist: Operation Alibi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OPERATION ALIBI
Åsidosättandet av upphovsmannens
pretentioner förefaller minst lika väl motiverat vid
bedömningen av en psykoanalytisk studie som
när det gäller ett diktverk. Från en sådan
utgångspunkt finns det ganska litet att invända
mot Stanley Edgar Hymans påstående (i ”The
Armed Vision”) att den psykoanalytiska synen
på dikten och diktaren är ”substantially true”,
ehuru den är svår att tillämpa i praktiken innan
det har påvisats ”why only a small number of
the sick, neurotic, regressive or inferior-feeling
personalities become artists”.
Den psykoanalytiska konstteorin har inte
förbigått detta problem. Freud menade att
”otillfredsställda önskningar är fantasiernas
drivkrafter”; det var ännu för allmänt. Otto
Rank — författare till ett ur flera synpunkter
läsvärt jätteverk om ”Das Inzestmotiv in
Dichtung und Sage” (1912) — ville placera
diktaren ungefär mittemellan drömmaren och
den av tvångsföreställningar jagade
neurotikern; han menade att konstens groningsgrund
är inre konflikter, som inte kan lösas på normal
väg men som hindras att leda till vanliga
neuroser genom att den estetiska kanalen är öppen.
Men fortfarande kvarstod frågan: vilka är de
konflikter, som leder till en så extraordinär
utväg som den konstnärliga?
Den uppslagsrike Hanns Sachs hade ett svar
till hands: konstnärens aktivitet är en vädjan,
avsedd att lätta undermedvetna skuldkänslor
(”Gemeinsame Tagträume”, 1920). Också
detta var för allmänt, för svävande. Ett mera
bestämt svar gavs först 1931 — i anslutning
till en del idéer hos Abraham och Winterstein
— av A. A. Brill. Hans undersökning bar den
talande rubriken ”Poetry as an Oral Outlet”,
och hans slutsumma var följande: ”Alla av mig
analyserade personer som visade poetisk
begåvning, som tyckte om att skriva vers, som
var av världen erkända poeter — alla visade
tydliga oralerotiska fixeringar, och deras
neuroser var orala regressioner eller
misslyckanden i oral sublimering.” Med detta resultat tog
Brill ett steg, som har angett riktningen för
senare försök att tränga vidare: han förläde
den konstnärliga dispositionens uppkomst till
det tidigaste, ”pre-oidipala” stadiet, till
skuldkänslor som ligger före barnets uppgörelse med
fadersbilden.
I en nyligen utkommen bok, ”The Writer
and Psychoanalysis” (Doubleday, New York
1950) har en av de förut nämnda auktorerna,
Edmund Bergler, tagit upp frågan på nytt.
Bergler har analyserat inte mindre än
trettiosex författare -— många kända, andra mindre
kända — som har sökt hans hjälp på grund av
tillfällig eller långvarig improduktivitet, och
han anser sig på detta sätt ha fått ett
utomordentligt kliniskt material i sin hand, ett
material som med ett slag förvandlar det
psykoanalytiska författarstudiet från spekulation till
empirisk forskning. Berglers resultat befinner
sig på samma linje som Brills, men han för
analysen betydligt längre. Hans framställning
är av stort intresse också för den skeptiskt
inställde; om det objektiva sanningsvärdet kan
diskuteras, så kvarstår ändå en serie
distinktioner, som avgränsar den för diktaren — eller
i varje fall för Berglers 36 objekt — exklusivt
”fruktbara”, befriande myten. Den handlar om
tilldragelser under författarens allra spädaste
barndom.
Det mycket lilla barnet tror sig besitta magisk
allmakt. Denna känsla har inga utsikter att
bestå, när det faktiska beroendet gör sig
påmint; barnets skrikande är ett uttryck för raseri
över verklighetens förvändhet. Beroendet
förkroppsligas i modern. Mot henne riktar barnet
vanvettiga anklagelser, som begravs djupt i det
undermedvetna och kommer fram först i
analysen av senare neuroser, där de kan ta formen
av generella anklagelser mot kvinnorna.
Samtidigt börjar barnet ställa krav på sig självt,
utbildar ett Super-Ego, vilket dels innefattar
ett jagideal, som är en ”kompromisstruktur”
mellan den infantila megalomanin och den
yttre tvångssituationen, dels ett ”daimonion”
som representerar undermedvetna,
antilibidi-nösa krav och strävar att bryta ned
personligheten. Jagidealet är den välvilliga makten,
daimonion en ohygglig Frankenstein. Balansen
675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
