Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bengt Holmqvist: Operation Alibi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT HOLMQVIST
mellan dem kan upprätthållas endast genom
utbildandet av en försvarsmekanism, en
subli-mering som innefattar ett rätt bruk av de
aggressiva resurserna: Frankenstein måste
känna att han lever. En ”lyckad” sublimering
kännetecknas av att Ego triumferar över
Super-Ego, en neurotisk av att maktbalansen förskjuts
till förmån för det senare.
I vartdera fallet följer så småningom en kris:
den oidipala. Fadern, som tidigare inte har
spelat någon egentlig roll, framträder som en
ny, oroande maktfaktor; det husliga
triangeldramat är i full gång. Först konkurrerar fadern
om moderns givande, som med tiden har blivit
alltmer uppenbart. Aggressionen överförs till
fadern, medan modern blir inkarnationen av
barnets egen nödtvungna passivitet. Så kastas
rollerna om: gossen — om vi håller oss till
honom — ”lånar” faderns styrka och
”grymhet” mot modern; sexualorganet blir en symbol
för aggressiv kraft. Men slavupproret
misslyckas (i femårsåldern). Passiviteten segrar
ännu en gång (vid latensperiodens inträde).
Nu avgörs barnets öde — när libidon åter
träder fram (i puberteten) äger bara en
prövning av underdomstolens utslag rum. ”Till sin
egen olycka hör konstnärerna utan undantag
till den grupp, som efter några svaga oidipala
försök drivs tillbaka till det orala stadiet.
Oidi-puskomplexet är inte avgörande för diktaren.”
Utslaget föll tidigare, genom godtagandet av
en masochistisk lösning.
”Vid första ögonkastet”, skriver Bergler,
”kan barnet i åldern ett—två år tyckas stå
inför ett större problem än det som mötte
atomforskarna i Oak Ridge: problemet att utvinna
tillfredsställelse ur obehag, förödmjukelser och
straff.” Den bomb, som det neurotiska barnet
producerar, är en psykisk masochism,
varigenom obehag, förödmjukelser och straff
förvandlas till njutning. Samvetet (Super-Ego)
kan förbjuda denna njutning, men ett
sekundärt försvar etableras (den ”orala
mekanismen”). Hos författarna har Bergler ständigt
funnit en förnekelse av det masochistiska
bero
endet genom en låtsaslek, där den
besvikelse-skapande modern inte finns och aldrig har
funnits. Diktaren har inte ens behövt modern:
han är autarkisk. När sådana idéer
konfronteras med Frankenstein avgörs produktiviteten
av om denne accepterar, eller inte. Men det är
aldrig fråga om ett godkännande en gång för
alla utan om en livslång kamp. Diktaren är
oupphörligt sysselsatt med att bygga ut sitt
”sekundära försvar”, och skapandet är en
segerrik episod i denna underliga aktivitet. En
av Berglers patienter präglade efter
genomgången analys termen Operation Alibi för allt
diktande. Diktaren är en anklagad. Han vill
visa brottets omöjlighet — och om det riktigt
kniper är han beredd att erkänna andra brott,
förutsatt att han därmed kan slippa
misstankarna för det som anklagelsen åsyftar. Ur
denna synpunkt ger Bergler en ny tolkning av
psykoanalytikernas gamle favorit Stendhal,
som — menar han — frigav det oidipala
materialet för att på så sätt kunna hålla det ännu
farligare orala i skymundan.
En sak kommer till. Diktarens viktigaste
hjälpmedel i försvarsstriden är hans
imagina-tion, och den är en ”renad” efterföljare till
hans infantila skopofili (dvs. exhibitionism
jämte dess korrelat, voyeurism). Hos diktaren
är voyeurismen, nyfikenheten, primär, men
alibimekanismen låter honom förvandla sig till
exhibitionist. Den vanliga önskan att épater le
bourgeois är ett ”pseudoaggressivt”,
exhibitionistiskt försvar mot anklagelsen för voyeurism,
som i sin tur kan förbättras med idéer om den
egna verksamheten som en gärning av
allmänmänsklig räckvidd. Om försvaret inte fungerar,
om balanspunkten flyttas till Super-Ego och
blir neurotisk, då hj älper inte heller skrivandet.
Följden blir improduktivitet. Sanningen —
dvs. analysen — befriar inte diktaren från
hans grundkonflikt. Men den kan skapa en
bättre kompromiss med Frankenstein och
återge verksamheten dess inre mening.
Skuldkänslan är konstant. Det är bara förmågan till
sublimering som växlar. Hos den ”store”
diktaren är den suverän.
676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
