Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bengt Holmqvist: Operation Alibi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OPERATION ALIBI
Så, ungefär, ser Berglers bild av
författarskapets villkor ut i dess allmänna drag. Vad
som kan anföras mot den och vad som talar
för den utlades redan i princip: läran om
”Operation Alibi” kan vara praktiskt användbar,
och den har ett tydligt drag av ”konstnärlig
sanning” trots att den till sin teoretiska
struktur inte uppfyller rimliga anspråk på
prövbar-het. Godtyckligheten är mest påfallande i en
del av de mera speciella tillämpningar som
Bergler företar. Han hävdar t. ex. att många
författare blir homosexuella till följd av att de
identifierar alla kvinnor med den moder, som
det gäller att förneka, och att alkoholisten super
för att sköta sin vätskeförsörjning på egen
hand, men dricker sprit i stället för mjölk i
syfte att ”bevisa” hurusom modern — som han
alltså ersätter själv inte skulle kunna ge
honom annat än gift. På liknande sätt vore det
möjligt att härleda (säkert också att ”kliniskt”
belägga) nästan vad som helst. Men i en del
andra fall ger Bergler detaljanalyser som är
intressanta på ett helt annat sätt. Dit hör
tolkningen av den modernistiska ”obegripligheten”
som ett symtom på växande skuldkänsla,
balanserad av en ny försvarsmekanism: det verkliga
syftet måste döljas genom undvikande av
direkta uttryck. Dit hör också bilden av den
notoriske historieberättaren: den besegrade,
flyktingen, som barrikaderar sig bakom en
ex-hibitionism vars samband med den egna
personen har upplösts. Vidare kunde man peka
på tolkningen av författarnas politiska
engage
mang, som nästan alltid blir egendomliga
därför att de helt enkelt innebär ett överförande
av försvarsmekanismen till ett område där den
inte fungerar, och inte kan fungera. Diktaren
bestrider den grundläggande dualiteten
moderbarn, upprättar en autarki som han sedan för
med sig genom livet. Alla ställningstaganden
är ett försvar för den, och de hänför sig
egentligen bara till hans egen konflikt, inte till de
motsättningar som den ”normala”
verkligheten är uppbyggd av. Diktarens alibi är och
förblir dikten.
Till slut är väl det intryck av ojämnhet, som
Berglers analyser kvarlämnar hos läsaren,
närmast j ämförbart med det intryck av ”sanning”
eller ”orimlighet” som dikten ger: subjektivt
avgör omfattningen och arten av mottagarens
erfarenhet, objektivt verkets
estetiskt-psykolo-giska struktur, dess inre logik. Konstaterbara
överensstämmelser mellan dikten eller myten
och verkligheten utanför dessa är inte ensamma
utslagsgivande för den formande verkan, som
i båda fallen är ett egentligare syfte än
förklaringen av positiva fakta. Släktskapen mellan
diktens människokunskap och psykoanalysens
framträder också här. ”Jag ger mig inte förrän
jag har nått detta ena: att finna bilder för
mina förvandlingar”, skrev den unge Rilke. Det
är en sysselsättning som blir ganska
betydelsefull om den också kan hjälpa andra att komma
till rätta i livet. Och om bilderna blir
sällsamma, så får man komma ihåg att livet självt
är en i viss mån sällsam historia.
677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
