Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - För boksamlaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR BOKSAMLAREN
”Giotto” — ett vackert band i svinläder, prytt
med Giottos berömda O och hennes egna
initialer. Det mest arbetade och påkostade av hennes
bokband — till ”Rubåiyåt” av Omar Khayyåm
— skänkte jag efter hennes död till en
österländsk vän. Jag saknar ibland den vackra
boken och önskar, att jag fortfarande hade
den kvar. Jag kommer fortfarande ihåg den
vackra teckningen, som hon dekorerat pärmen
med — polospelare, överflyttade från en
ålderdomlig persisk miniatyr — en utstyrsel, för
vilken det moderna skyddsomslaget är en dålig
ersättning.
Men jag måste gå vidare till mig själv och
inte längre dröja vid förfäderna. Vad har jag
själv bidragit med till mitt bibliotek? Inte
mycket och inte i någon bestämd avsikt att
berika det. Jag har aldrig varit någon
samlare, och vad första-upplageraseriet beträffar,
jämställer jag det med frimärkssamlande —
minst sagt. Det vittnar om bristande mognad
och utsätter bokälskaren för en massa
dumheter från bokhandlarens sida. Man ska aldrig
fresta bokhandlare.
Själv är jag älskare av böckernas innanmäte,
orden i dem — en ouppskuren bok är ungefär
lika upplivande som en igenkorkad flaska vin
— och även om jag uppskattar ett gott tryck
och vackra omslag och ålderstigna band, är
för mig allt detta bisaker, vid sidan av orden:
ord, livets vin. Jag är övertygad om att min
inställning är den enda rätta. Men den har sina
nackdelar, och jag är tvungen att erkänna, att
mitt bibliotek, i den mån jag bär ansvaret för
dess tillblivelse, är en enda röra. På ett ställe
står böcker av ett slag, på ett annat böcker av
ett annat slag, utan att det finns tillräckligt
många av någondera för att ange en bestämd
karaktär. Böcker om Indien och av indier,
modern poesi, forntidshistoria, amerikanska
romaner, reseskildringar, böcker om världsläget
och om världsstaten, böcker om den
individuella friheten, konstböcker, Dante och böcker
om Dante — det ena har en tendens att tränga
undan det andra, och så förstås den vanliga
högen av ströskrifter, som jag gallrar ur med
jämna mellanrum. Min brist på samlarintresse
och frånvaron av bestämda urvalsprinciper har
tillsammans med en lovvärd omväxling i tycken
resulterat i ett bibliotek, som omöjligen kan
efterlämna något bestämt intryck på besökaren.
Jag har inte något exlibris — antingen det
nu beror på bristande självförtroende eller på
att jag inte vill göra mig besvär. Jag begriper
mig inte heller på att ordna mina böcker. Ska
det göras efter innehållet eller höjden på
bandet? Ska en stor gammal Froissart stå bredvid
”The Times Atlas” eller bredvid en liten
Phi-lippe de Commines? Jag dammar dem inte
heller så mycket som jag borde, eller oljar
läderryggarna eller radar upp dem på linje
ordentligt. De är odisciplinerade. Först på
natten, när gardinerna är fördragna och elden
fladdrar i spisen och lamporna är släckta,
stramar de upp sig och får en slags kollektiv
värdighet. Det är mycket behagligt att sitta
tillsammans med dem i eldskenet under några
minuter utan att läsa, utan att ens tänka, men
medveten om att de med sin hopade visdom
och charm väntar på att bli nyttjade, och att
mitt bibliotek på sitt enkla och ofullständiga
sätt är en efterföljare till gångna dagars stora
privata bibliotek.
”Lånar ni någonsin ut böcker?” frågar
någon vid det här laget. Ja, det gör jag, jag får
dem inte alltid tillbaka, och ändå fortsätter j ag
att låna ut böcker. Om jag lånar böcker själv?
Det gör jag visst det, och jag kan se lånade
böcker här just nu, som jag aldrig lämnat
igen. Jag är en vän av ömsesidig ohederlighet.
Men ägandet av detta slags lösöre skänker mig
en alldeles särskild njutning, som bara stegras
med åren. Den är av samma slag, fast inte så
stark, som begäret att äga land. Liksom all
känsla, som har med ägandet att göra, når den
inte ned till det mänskligas rötter. Dessa rötter
är andliga.
Vårt djupaste behov är behovet att förstå,
och det var det jag menade, när jag sade, att
det verkligt betydelsefulla med böckerna är
orden i dem — ord, livets vin — inte bandet
eller typografin, inte heller upplagan eller det
bibliofila värdet eller det faktum att de är
ouppskurna.
Jag borde bespara er ämnet ”min
älsklingsbok” — den är lika gäckande som
älsklings-puddingen — men det finns i alla fall tre
författare, som jag vill ha i varje rum, så att
jag kan sträcka ut handen efter dem, när
det faller mig in. De är Shakespeare, Gibbon
och Jane Austen. Jag har två Shakespeare här
i biblioteket och likaså två utanför det, en Jane
Austen här och två utanför, en Gibbon här
inne och en utanför. Jag är väl försedd.
Naturligtvis har jag några Tolstoj, men man
behöver ju inte ha Tolstoj i varje rum.
Shakespeare, Gibbon och Jane Austen är
mitt val, och i ett bibliotek tänker man mest
679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
