Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Att Eliot & Co. sedan inte varsnar sin
sändnings begränsning till nationella
förutsättningar, utan tror sig inaugurera något
universellt, är bara typiskt för alla intellektuella i de
stora länderna. Den egna provinsialismen
liksättes konstant med det universella. Det syns
dock signifikativt att rörelsen inte vunnit
någon större anklang annorstädes: inte i
Frankrike, inte i Tyskland och Italien, ja, inte ens
i Sverige, där man annars så gärna lystrar till
utsocknes signaler, som tros moderna.
Påvisbart fel har ju Eliot i varje fall när han i sin
nu berömda essä i ämnet säger att han alltid
haft på känn att prosan betytt en svår
begränsning också för Ibsen och Strindberg. Att de
skulle vunnit om de ”vågat ta steget till versen”.
Tvärtom startade de ju bägge med vers, som
Moliére i tiden, och erövrade prosan som nytt
land. Också senare kunde Strindberg utan
essäer på det mest okonstlade sätt stiga över
i bunden form, när helst han ansåg sig behöva
det. Men i en prosareplik av Strindberg ligger
ofta mer explosiv poesi än i hela första akten
av ”Cocktailparty”.
Slutligen är det Eliots katolska teologi. Om
dess symbolspråk och förutsättningar har
Kerstin Anér givit en initierad utredning i
denna tidskrifts förra nummer. Det är en
tankekrets, som är oss främmande. Vi lever i ett av
Europas mest sekulariserade och
individualistiska länder, och det konfessionella väcker vår
misstänksamhet, kanske inte alltid utan skäl. Vi
protestantiska och efter-protestantiska svenskar
har dock hunnit en bit i världen utefter
våra fria och humanistiska, sociala linjer,
och fast vi bör ha öronen öppna för allt som
kommer från andra kulturhåll, har vi ingen
anledning att genast uppge vårt eget. Fullt fair
play är det inte när Eliot omkläder sin
kyrkofader till modern själsläkare (analytisk
psykia-triker), men ger honom mästrande metoder
som går stick i stäv mot de analytiska. Det
röjer något lika svekfullt som det ny-katolska
talet om egen föregiven sexuell tolerans —
under bibehållande av celibat och dogmen om
äktenskap som oupplöslig sakramental
handling. Och inhuman attityd spårar vi, inte så
mycket i den grymma död författaren låter
Celia undergå — också Anouilhs hjältinnor
föredrar ju undergång framför ofullkomlig
kärlek — som i den gillande lättvindighet med
vilken han låter de levande tillgodogöra sig den
för happy end och modus vivendi:
Er uppgift är inte att lätta ert samvete
utan att lära er att bära det som tynger ert
samvete-Ni har ingenting att skaffa med de andras framtid-
En ton av snusförnuftigt och okänsligt
själs-förmynderi, som repellerar.
”Tolvskillingsoperan” på ny teater
Den stockholmare som anser sig behöva en
motvikt mot Eliots auktoritarism och
societets-miljö kan lämpligen uppsöka Odengatan, där
en ny teater med det gamla namnet Intima
Teatern invigdes den 17 okt. Program:
”Tolvskillingsoperan” (”Der Dreigroschenoper”) av
Bert Brecht, med Kurt Weills musik, en av
”tjugutalets signaturmelodier”, som Ivar
Harrie träffande sade i en radiokrönika. Regi
Ingmar Bergman.
Det är ju ingalunda första gången som detta
klassiska stycke av 1928 sätts upp i Sverige,
snarare, om jag räknat rätt, den femte.
Musikens uttrycksfulla fränhet har väl blekts i
färgen av senare j azzdissonanser och det må vara
sant att hatet mot överklassen slår mer i luft
i Stockholm nu än i Berlin då. Ändock skall
stycket alltid ha sin publik.
För mig var det speciellt intressant att se
det, efter jag just avslutat en ny översättning
av pj äsen och en allmän studie av Brecht. Som
bekant pläderar han för en ”icke-aristotelisk
teater”, där de agerande uttryckligen varnas
för att identifiera sig för starkt med sina roller
— de mister då förmågan att träda utanför sin
karaktär och kommentera den, eller att låta
den skifta hamn och fysionomi, som den ofta
skall göra i Brechts pjäser. Rollen skall bara
markeras i Brechts teater, så åskådaren förstår
vad som menas. Under någon dövande
trollkrets av suggestiv skådespelarkonst får han inte
bringas. För då upphör han att tänka själv,
men just det måste han göra. Detta enligt
Brecht. Den som bedömer skådespelarkonst ur
Stanislavskijs (Brecht skulle säga: ur gammal)
synvinkel, måste tycka att Brecht är det
notoriskt dåliga skådespeleriets teoretiker och
dramaturg.
Nu hade jag emellertid menat, och skrivit,
att ”Tolvskillingsoperan” är ett undantag inom
författarens produktion, med ganska enhetliga
karaktärsroller, som väl kunde bära en
inlevelse, i motsats till mer kaleidoskopiska
Brecht-pjäser. Och nu skulle jag se i Peachums roll
en artist som avgjort står i Stanislavskijs
tecken, och runtom en besläktad konstellation.
Bar det? Nej. Allt är relativt och om ”Tolv-
684
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
