Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
skillingsoperan” inte är mycket
icke-aristote-lisk för att vara av Brecht, så är den det för
mycket för Anders Ek och Ingmar Bergman.
Intrycket sprängdes sönder i bitar, en storögd
Polly (Gertrud Fridh), en trasig och bitsk
Jenny, som försökte schasa oss som man
schasar boskap (Eva Dahlbeck), en katta till Lucy
(Ann-Mari Wiman) och en lufs till Brown (Ulf
Johansson), och så en Hjördis Pettersson till
fru Peachum (det var mycket riktigt hon) och,
gud hjälpe oss, en Karl XIV Johan till
Mac-heath (det var den sedan sist något stelnade
Edvin Adolphson). Och som märkligaste och
slemmigaste klump på botten av
minnesbäga-ren Anders Eks Peachum, som i lugnare
ögonblick hade något av förkommen präst, men i
de besatta föll in i ryckningar och dans, slängde
med det haltande benet och slängde med
kroppen. Hade han haft en svans hade han piskat
med den också. Det var fascinerande, men fel.
Man saknade rytmen i hela föreställningen och
den smutskragade tolvskillingselegansen, som
kastar dissonanser, cyniska allyrer och grova
ord som man kastar en vit glacéhandske. Här
sögs på smutsen så ostentativt så det blev mer
barnsligt än chockerande; det enklaste ord
”luder” sökte man proppa med fördärv varje
gång det förekom. Med tiondelen känsla hade
effekten blivit tiodubbel.
”Du förstår väl”, sade min vän efteråt, ”att
det var en helvetesmålning. Porträtt av jorden
som helvete, och allt det där. Och Peachum,
det var fan.” — Han har rätt, antagligen; då
förklaras både det relativa misslyckandet och
Ingmar Bergmans intresse för pjäsen.
Filmherrarnas skumma affärsmoral
är ämne också för den nya pjäsen på
Linköpings stadsteater (18 okt.), liksom för många
tidigare romaner och dramatiska pamfletter.
Clifiord Odets bör veta vad han talar om, han
har tillbragt nära åtta år i Hollywood som
scenarioskribent innan han kom loss, men ändå
har vi en känsla av att han skjuter över målet.
Kanske just därför. Hans senaste pjäs, ”Den
långa kniven” (”The Big Knife”) visar oss
Charlie Castle, som från början varit en inte
genial, men hygglig och ambitiös skådespelare,
gift med klok och älskande hustru Marion. Nu
är han emellertid filmstjärna och fast i en
genre, som konstnärligt förkväver honom.
Hans hustru gör det till villkor för fortsatt
äktenskap att han inte binder sig vid
filmbolaget för ännu tolv år, som direktören vill; men
han måste, därför att filmherrarna tar fram
den långa kniven: de hotar sätta fast honom
för ett bildråp under fylleri, som de (och han)
tidigare låtit en annan oskyldig person ta
straffet för. En enda människa till, en upplöst
filmflicka i periferin, vet hur saken gick till, hon
måste tystas. Storfinansgangsterna har två
förslag, antingen skall hon giftas med Charlie, och
Marion får gå, då kan flickan inte vittna mot
sin man; eller också får man låta henne
försvinna. Det senare sker, när han vägrar gå in
på det första alternativet; man lagar hon blir
överkörd av en polispiket (det ser bäst ut) ;
Charlie tar sitt liv, full av äckel, Marion
kol-laberar med ett skri just som ridån går ned.
I huvudrollen i denna rätt övertrillriga
historia provades Åke Engfeldt, som inte gjorde
illa ifrån sig med sin hederliga valpighet, om
också självmordet på slutet inte framstod som
vidare sannolikt från den typen. Mycket fin
var Ruth Kasdan som hans hustru. En liten
detalj: hon kommer in i rummet sedan hon
länge varit borta från hemmet, och bott vid
badkusten; hon talar om likgiltiga saker med
honom, som är i rummet bredvid. Därunder
fiskar hon upp en silkeshalsduk som ligger
slängd i en stol, luktar på dess parfym och
kastar den tillbaka med likgiltigt obehag under
det samtalet fortgår. Först senare kommer man
i allmänna ordalag in på mannens
kvinnohistorier, som hon har svårt att smälta. Det
är mig obekant om det är författaren som satt
in den lilla konkreta förberedelsen, eller Ruth
Kasdan, eller regissören, som var Karin Kavli.
I varje fall var det lysande; sådant som gör
scenliv till liv.
Utmärkt var också Torsten Hillberg som
filmgangstern, en utformning ej mindre full
av smådrag. Men största intresset knöt sig nog
till scenens osynliga aktris, Kavli, som kanske
stod för det mesta av det nämnda, men i varje
fall säkert för den imposanta dynamik varmed
föreställningen fördes upp från en lugn och
slät början över allt tätare och högre
force-ringsvågor till sluteffekten, som tyvärr var satt
litet för högt: rösterna spräcktes, hopkittades
och slog över. En intressant debut, och en inte
alltför rutten pjäs, fast den inte går upp mot
”Golden Boy” och ”Månraketen”, som på sin
tid väckte så livliga, oinfriade förhoppningar.
Komedier av Aymé och Rice
Två härliga skökor dyker nu upp ur det
färska minnets skattkammare, den ena
dråpligare än den andra, friska komiska
nyskapel
685
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
