Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
ser på det mest slitna av kvinnliga histrioniska
fält. En från Malmö, en från Göteborg; en ur
en fransk pjäs, den andra ur en amerikansk;
men bägge styckena översatta av Bengt
Anderberg.
Malmöskökan är Agneta Prytz, liten,
livsglad och kul, med ett sorts kostligt
inandnings-läte i slutet på sina tirader, varmed hon för det
oförfalskade naturbarnets okonstlade talan
inför den födde fanatikern, greve Clérambard
(Georg Ärlin, som här hade en ny praktroll).
Han var först diktatorisk förespråkare för en
fattigdom i stolthet, sedan efter en franciskansk
omvändelse för ödmjukhet i fattigdom. För
övrigt kan jag beträffande pjäsen, ”Clérambard”
av Marcel Aymé, hänvisa till C. G. Bjurströms
parisnotis i ett tidigare BLM-nummer (sept.).
Och behöver endast tillägga att den också på
våra breddgrader visade sig vara mycket
tacksam teater, ej utan tankeväckande möjligheter,
såsom i fråga om omvändelsens psykologi.
Premiären ägde rum den 8 okt. på Malmö Intima
Scen, med Gösta Folke som regissör,
Margareta Bergfelt i grevinnans roll och Julian
Kin-dahl som hennes mor, samt med den i stycket
ingående borgerliga flicktrion som en mycket
effektiv ingrediens i dess komiska verkan.
Stora scenen gav samtidigt en som teater
perfekt, ehuru helt traditionell, version av
Strauss’ operett ”Läderlappen”, i regi av Paul
Kanneworff, som för några år sedan gjorde
”Porgy och Bess” till också teatraliskt så
fullödig musikdramatik i Köpenhamn, Göteborg
och Stockholm.
Göteborgsskökan med parodiskt hes röst och
döende abandon formades av Gerd Hagman,
och var bara en av minst tio fantasiskapelser,
som hon iförde sig i Elmers Rice’s ”Dream
Giri” (12 okt.) ; här kallad ”Drömflickan” fast
det väl rättare borde vara ”Drömmarflickan”,
för det rör sig om en flicka som dagdrömmer,
inte i första hand en som man drömmer om
(ehuruväl Gerd Hagmans spel gjorde också en
sådan tolkning närliggande). Stycket är byggt
precis på samma sätt som Arthur Millers kända
”En handelsresandes död”, med vissa små
skillnader dock. Här är det dagdrömmar som
stiger in och blandas med realiteterna, inte
minnesbilder. En lätt lustspelston ersätter den
dramatiska; och de grundsatser, som pjäsen
propagerar är just de populärt amerikanska,
allmänt antagna, som Miller angriper: att
idrottsreportage för bra betalning är för mer
än ”fin” litteraturkritik mot radskrivarlön, att
längtan bort från storstaden är romantisk
verklighetsflykt och att drömmar i den mån
de kan tolereras måste vara av den rätta
sorten, det vill säga sådana som leder fram mot
effektivitet i ens arbete. ”Dream Giri” hade’
långsuccés på Broadway 1945—46. Det är inte
omöjligt att det kunde finnas ett sammanhang
mellan de båda pjäserna.
I sitt antiromantiska skriveri är dock Rice
alldeles som Miller smart nog att sockra med
motkryddan. Den stronga och he-manartat
burdusa killen får sin söta flicka till slut, och fast
dom finner varandra efter klockan 12 midnatt
sin första kväll så lyckas de hitta en präst som
viger dem i röda rappet, så de kan telefonera
O. K. till mamma och pappa klockan 2 f. m.
innan gardin dras ned och täcket dras över i
sista ridåfallet. Är inte det
veckotidningsro-mantik för dagdrömmare, så vet inte jag.
Det inte minst roliga i
göteborgsföreställ-ningen var att se Knut Ströms uppsättning.
Indisk teaterpublik kan inte nog förundra sig
över Europas barnslighet, att man där anser
sig behöva så mycket tillbehör och maskineri
för en sak som teaterspel, som kan göras så
ren med de minsta yttre medel. Det händer nog
att en uppsvensk får samma känsla inför
Göteborgs stadsteaters stora scen. Allt kunde dock
gjorts enklare. Och han läser kanske för sitt
stilla sinne Det minsta medlets lag: att om ett
och samma mål kan nås på två sätt, så är det
sätt som krävt minsta medel det konstnärligt
mest tillfredsställande. Men ändå, snart tiger
han och bara tittar. För det märkliga med
Knut Ström är inte att han är den ende som
kan snurra om med Europas mest elaborerade
teatermaskineri; det märkliga är att han aldrig
låter sig överväldigas av det, utan bibehåller
artistisk balans och känsla för spelets rytm och
kvalitet mitt i snurren. Den här gången
använde han två koncentriska vridscener, som
kunde svänga snabbt och ljudlöst både med
och mot varandra, och nådde på det viset
mycket riktigt effekter, som åtminstone från
Stockholms horisont ter sig drömlika.
Håkan Jahnberg har fått ganska få
lustspels-roller under gångna år, och kanske har det
varit klok ekonomi; kanske är det därför han
aldrig upprepat sig utan varje gång kunnat
prestera något absolut nytt och oemotståndligt.
Så också nu. Erland Josephson frisk och
strålande som den lätt hårdkokte killen. John
Precht trovärdig roué och förförare i några
för båda mycket tacksamma scener mot
huvudrollen. Yngve Nordwall, Lisa Lundholm, Eva
Stiberg: bra. Pålitlig publiksuccés av ”Chéri”:s
686
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
