Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
mått i Stockholm, och egentligen på bättre
grunder.
Jag skulle tro det skall visa sig, att
flyttningen från Norrköping till Göteborg kommer
att betyda mycket för Gerd Hagman. I
Norrköping var hon huvudet högre än det mesta
folket, även när hon satte sig på hasorna,
vilket hon rätt ofta gjorde. I Göteborg får hon
sträcka på sig bra för att hålla samma position.
Och det kommer nog att visa sig då att hon
kan anta en längd som bara några få i landet.
En tredje komedipremiär, Marcel Pagnols
”Bagarens hustru” i Hälsingborg, hoppas jag
kunna ägna några ord i nästa krönika.
Camus i Norrköping
Men det kommer nytt också i Norrköping.
Till de lovande hör utan tvivel ungdomarna
John Harry son och Ingemar Pallin som
tillsammans med Rut Cronström satte färg på
Albert Camus ”De rättrådiga” (”Les justes”),
vid dess svenska urpremiär i Norrköping den
19 okt. Det är den tredje av Camus’ fem pjäser,
som framförts i vårt land; bara
dramatiseringarna av ”Främlingen” och ”Pesten” har
förblivit ospelade. Också beträffande ”De
rättrådiga” kan jag hänvisa till ett parisbrev i
BLM (februari); vare här nog erinrat att
pjäsen spelar i ryska revolutionära studentkretsar
vid tiden för furstemorden och
revolutions-gungningen 1905. Till ”Caligula” förhåller sig
”De rättrådiga” som den gamle sergeanten sade
att höger om förhöll sig till vänster om: precis
detsamma, bara raka motsatsen. I ”Caligula”
en absolut egoistisk människa som utan minsta
samvete begår vilka övergrepp som helst, men
som inte kan överbevisas om att han handlar
”orätt”; dock måste han gå under. Här åter
absolut oegoistiska människor med högt
uppdriven samvetsömhet; men just den tvingar
dem att mörda, och den skuldkänsla det ådrar
dem kan återigen bara botas med egen
undergång. Hur man vänder sig ryggen bak, syns
Camus vilja säga. Eller för att tala med Artur
Lundkvist: livet är omöjligt.
Norrköpingsföreställningen var ganska kort,
tydligen starkt beskuren på de teoretiska
resonemang, som pjäsen liksom andra besläktade
säkerligen i originalet innehåller (jag har ej
hunnit läsa den). Åtskilligt var ofullkomligt i
rytm och biroller. Men det väsentliga gick väl
fram och någon likgiltig teaterföreställning
var det icke.
Peter Weiss’ debutpjäs
Slutligen några ord om den svenska premiär,
som ägt rum sedan sist: Peter Weiss’
”Rotundan”, en enaktare som framfördes av
Studiescenen den 28 sept. Regissören, Sten Larson,
hade tyvärr anlagt ett ultralångsamt tempo,
som svårt prövade åskådarens tålmodighet.
Efter att ha läst pjäsen tror jag mig kunna
säga att den skulle ha helt andra möjligheter
i ett framförande med hetsigare rytm. Det är
ett lyriskt-symboliskt ångestpressat och
expressionistiskt stycke, i släkt med Lagerkvists tidiga
och med t. ex. Borchert, och naturligtvis främst
med författarens egen prosalyrik.
Huvudpersonen presenteras som cirkusfigur och
”utbry-tare”, och ”Rotundan” som han uppträder på
och vill bryta sig ur, symboliserar den trånga
upplevelsekrets, som framför allt konstitueras
av föräldrahemmet och
barndomsupplevelserna. Om man säger att det hela starkt verkar
pubertetsbekymmer, så skall därmed inget
värdeomdöme vara fällt, för varför skulle inte
också pubertetsupplevelserna, som ju hör livet
till, kunna vara värda att fixeras i fullödig
konst. Men erkännas måste att det är en
vansklig genre. Ett konstnärligt faux pas, som annars
leder till skolmästerlighet eller banalitet, gör
i sådant sammanhang gärna ett puerilt intryck,
vilket är fatalare. Och författaren gör det inte
lätt för sig. De för ämnet oundvikliga
sexual-fantasierna har t. ex. inte genomgående inklätts
i symboler, utan gavs delvis i krasst öppen
form, som blev ganska påfrestande.
Per Oscarsson kreerade huvudrollen. Peter
Weiss’ dramatiska framtid är för osäkert ännu
yttra sig om, men att man kan satsa en slant
på Per Oscarssons, fick man bekräftat.
687
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
