Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
TRE TEMPERAMENT
Einar Malm: Ingenting lever länge. Bonniers
1950. 6:50.
Ann Margret Dahlquist-Ljungberg:
Djä-vulsdans. Bonniers 1950. 7:75.
Karl-Gustaf Hildebrand: Djupt under
ishöljet. Wahlström & Widstrand
1950. 5:75.
Einar Malms nya diktsamling hör till hans
hästa. Med den börjar han mer och mer
framstå som en av våra i god mening otidsenliga
poeter. Han har ofta fått en att dra på munnen
eller väckt ens förargelse, särskilt med sina
oftast meningslösa slängskott efter sociala
(ur natursynpunkt asociala) kråkor med
ursprungsbeteckningen Stockholm,
välfärds-Sverige. Det är som om han vid sådana
tillfällen greps av en j ägarfrossa som drev honom
att blint förstöra naturen för sig själv och
dikten för sin läsare. Jag vill denna gång bara
peka på ett enda exempel, n :r 3 i sviten ”Utan
karta och kompass”, en skogspromenad som
börjar med en djupandning och slutar med en
grotesk helomvändning därför att Malm i det
sköna, roströda höstlandskapet råkar skymta
de ärggröna taken av ett 1600-talsslott, numera
stadens ”lagerlokal åt sina sinnesslösa, / som
tydligen öka för varje år...” Jag vill här
inskjuta att jag i mångt och mycket delar Malms
kritiska pessimism men att j ag i min platonska
fantasi inte kan inse varför inte slottet skulle
kunna få stå kvar i sitt 1600-tal, som en symbol.
Malm, emellertid, är realist. Det är en av
hans ådror som poet och kanske den som går
ytligast i dagen. Det är nämligen den, som i
förening med hans djupa, instinktiva, ibland
rabiata konservatism, med åren och de stigande
opustalen utkristalliserat sig i ett, om jag så
får säga, poetiskt beteendemönster. Och jag
räknar med, att där upprepning är för handen,
där är människan minst levande. Även på flera
av Malms fågelstycken märks detta. Hur friska
de än är i färgen verkar de upprepning,
alldeles som Liljefors’ tavlor på gamla dagar. Det
stora fågelundret är varje år ett under men
blir trots detta mer och mer ett under — i
minnet. Därav kan följa maner eller förnyelse.
Om förnyelse vittnar den orientering inåt som
poeten tydligen är i färd med att företa. Den
nya boken är på många sätt en intim bok.
För att rätt värdera den så ofta
undervärderade Einar Malm måste man understryka
några fakta. Trots all sin demonstrativa
raskhet, sitt utåtriktade artisteri, sin formella
konservatism, sin till synes okomplicerade klarhet
är Malm en naiv poet. Det finns i hans dikter
gott om detaljer som vi gärna småler åt och
tar som poetiska inadvertenser av ”en
skrivande lantman”, men i själva verket är det
samma eller liknande saker som kommer oss
att småle hos Birger Sjöberg — utan all
jämförelse för övrigt. Vidare bör observeras att
Malms poetiska arv är något mer komplicerat
än vad som brukar antas. Man har gärna velat
mantalsskriva honom i sekelskiftets nationella
friluftsromantik med realistisk fernissa, sådan
den odlades av Engström, Liljefors och många
många andra. Och som ovan sagts är det i den
traditionen han upprepar sig. Men den
miljöstämning hans vers lever i är i själva verket
biedermeiertidens, de gammalborgerliga
herrgårdarnas och folkliga jägarnas av
Liljehor-narnas typ, de ståndsmässiga amatörernas
Sverige. Hans tragik, hans ståndskall, bristen
på den harmoni han ändå söker, beror på att
han inte själv lever i den tid som lever i honom.
Man känner genast hur personlig tonen blir i
en sådan sak som evokationen av ”Gunnar
Wennerberg i Skara 1851”. Eller tag denna
kärleksfullt utpenslade diktdetalj med de
”götiskt” sirade dryckeshornen:
Ekarnas lövsvall mumlar sejd och saga.
En blodröd bro slås över svarta sund.
Att måne, mörker, våg och vind behaga
höja vi hornen i vår offerlund.
Versen är som skriven vid en tid då ännu
studentsångens ordalag (”när vi knyta
förbund i den lund”...) klingade nya. Det är
stilkonst och inte poesi kan man säga. Må vara,
men finns där inte djup så finns där i varje
fall rötter. Och ibland, i andra dikter,
intimiteten av en gammal förmaksstämning för den
som har näsa. Eller till och med en ton av
Svenska Fattigdomens betydelse som i detta
eko av Wivallius’ ”Vårvisa”:
688
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
