Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Alltför tidig vår är tung att möta,
alltför hjärtlös marssol svår att se.
Vi ha vintersysslor kvar att sköta,
det är mycket än som måste ske
innan vi få kraft att öppna själen
för den töblå hagens fågelton.
Mark och hjärta tarvar ännu tjälen,
oron vill bli kvar i vinterron
som har makt att ångest överskyla.
Det finns alltjämt skäl att yrka på
mulna dagar, nya snöfall, mera kyla,
arbetsstämning, jämn och trivsamt grå.
Låt ett riktigt marsoväder yla.
Kanske längtar man till våren då.
Sådana ypperliga, i bästa mening
gammaldags veri- och versifikationer av naturen finns
många i boken. Att framhålla Malms suveräna
artisteri som rimmare är väl numera onödigt,
man kan bara tillägga att hans fria och
orimmade vers faller lika naturligt. Samlingen
innehåller också genrestycken med figurer, t. ex.
”Död åt landet” och ”Lumpbåten”, goda om
man tar dem så som de väl är menade: utan
pretention. Vidare naturligtvis en hel del löst
gods, paradstycken på beställning som
”Isvåren”, konventionell albumpoesi som
”Släktgården”. Vinjetter. Men till slut vill jag citera
samlingens vackraste, mest personliga dikt,
”Decembersaga”, i vilken Malm kommit fram
till något som man inte riktigt trodde honom
om, nämligen en okonventionellt sann sj älvsyn,
vad tyskarna kallar ”Erkennen”:
Men här i skymningen, här i tystnaden,
här på den halvglömda vägen tillbaka
långt från Babylons förmynderskap
kommer en saga som belöning
för trofasthet trots allt:
sagan om pojken som aldrig blev vuxen.
Man måste bortse från Malms naiviteter för
att komma åt hans naivitet. När han vill vara
aktuell, påpasslig, slagfärdig, då är han
oåterkalleligt förfluten, när han är som bäst och
intimast skulle man kunna kalla honom vår siste
1800-talspoet.
Denna recension behandlar två
ultrakonser-vativa uppsaliensiska herrar. För att hindra
deras arméer att mötas inskjuter jag av
taktiska skäl mellan dem en upprorisk och
internationell dam, även hon dock, liksom Malm,
en naiv. Ann Margret
Dahlquist-Ljung-bergs debut för tre år sen väckte berättigade
förhoppningar som i den nya boken kan sägas
ha uppfyllts men på ett så förvirrande och
splittrat sätt att man känner behov av att
ideligen ompröva sina meningar. Vid första
läs
ningen känner man sig medryckt och
charmerad, vid den andra stannar man tvekande inför
vissa tafattheter i ordval och formgivning, vid
den tredje grubblar man över förhållandet
mellan delarna och helheten etc. Även
författarinnans oerhört starka påverkbarhet är ett
problem som inte enbart kan förklaras med den
s. k. eliotska metoden. Jag tror man måste ha
klart för sig vilken roll hennes handicap
(dövhet) spelat: allt vad hennes dikter innehåller
av ljudintryck har hon antingen uppfattat före
8-årsåldern eller ”hört med ögonen”. Detta
måste givetvis ha påverkat även diktionen och
kan ge inre psykologiska skäl till att hon velat
förse sina dikter med så många citerade
Lese-fruchte. Vidare bör man veta att hon hör till
våra främsta grafiker.
Som diktartyp är författarinnan vad jag
skulle vilja kalla encyklopedisk, hennes poesi
är ”decentraliserad”, varje avsnitt i boken har
sitt eget ämne och sina egna förutsättningar.
Detta kan hänga samman med en modern
konstuppfattning som vill göra tavlan till ”sin
egen” tavla, avslutad inom sin ram och inte
ett ”avsnitt av verkligheten” som ramen bara
begränsar. Här har också varje diktavsnitt en
tendens att leva egenliv. Följden blir
emellertid paradoxalt nog den att boken snarare gör
ett explosivt än ett statiskt intryck. Det beror
på författarinnans mycket rika register. Bokens
två märkligaste konstnärliga resultat,
”Lör-dagsdans”, och ”Flykt in i hemliga rum”, kan
sålunda sägas röra sig i diametralt motsatta
sfärer. Den ena för tanken både till Bror
Hjorts bondska primitivism och Aurells
lantliga tristess och är ett slags kvinnligt inferno,
”ett helvete av smekningar” för att fritt citera
Rimbaud. Den andra skulle kunna vara
inspirerad av de berömda Enhörningsgobelängerna
i Clunymyseet i Paris, den har med andra ord
till ett slags bakgrund den dunkelsvalt elegiska,
mystiskt svärmiska stämningen vid något
franskt kärlekshov. Och ännu något mer. Den,
liksom andra dikter, handlar nämligen om
isoleringen i sinnevärlden, detta att vara både
kroppsligt och mänskligt annorlunda, som är
författarinnans situation.
Makabert och elegiskt, groteskt och
vemodigt, fromt och uppsluppet, sataniskt och
nai-vistiskt —- allt är motsatspar som dansar
ka-drilj med varandra i denna bok. I titeldikten
— som egentligen är en novell i vilken
stilanslagen från Aurell är tydligt märkbara — har
inledningsdiktens folklighet förryckts till
makaber paranoia. En vacker, ren, lakansvit
dikt
4 BLM 1950 IX
689
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
