Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
cykel är ”Sjukbesök” med en extatisk klang
som påminner om den sena Karin Boye.
Blank-versdikten ”Elden” kan inte vara utan visst
sammanhang med ”Emigranten” av Gunnar
Ekelöf. Somliga dikter som t. ex. ”Petite
dia-blerie” har någonting oavslutat över sig, en
viss slarvig barnaktighet som jag tror inte är
enbart låtsad utan naturlig. Citat från höger
och vänster är strödda i texten.
Vad skall man nu säga om denna
påverkbarhet? Kanske att det hos Ann Margret
Dahl-quist-Lj ungberg finns influenser från så många
håll att de helt enkelt tar ut varandra och
resulterar i ett allmäntillstånd, en
kulturinfluensa ! Men också det att denna ”influensa” bärs
upp av ett så starkt och originellt
diktartemperament att — just ingenting är att säga. Det
hela är en oförbehållsamt given
levnadsstäm-ning där ingenting, inte ens den eventuella
osjälvständigheten, är snålt undangömd eller
smärtsamt förborgad. Från att ha varit ett stort
löfte har Ann Margret Dahlquist-Ljungberg
med den nya boken blivit ett större löfte, och
vad som nu kunde behövas vore bara en smula
tukt och förmaning — lämpligen självutövad
— så att de kringspridda lemmarna blir
samlade till en icke nödvändigtvis prydligare men
något mer skelettliknande hög.
Man är i beråd om vad man skall citera ur
denna diktsamling. Jag väljer inledningen till
den vackra och djupa enhörningsdikten:
Djupt in under bokarnas valv
glidande tyst under lövsus
tyst som en skugga eller skuggan av död sol
vandrar på stumma hovar enhörningen.
Och gryningen skiftar till dag och dagen till natt
och det gröna dunklet är alltjämt osplittrat.
Stannar och vandrar, rastlös som månen
en molnnatt, söndersliten och ändå utan vind.
Vandrar och stannar, lyfter sitt huvud
mulen, pannan med det långa spjutet av silver,
låter det sjunka; kanske en fågel sjöng.
13 år har gått sedan Karl-Gustaf
Hildebrands förra diktsamling ”Vårdagjämning”.
Också kan man tala om en betydande formell
utveckling. I ”Vårdagjämning” övervägde, om
j ag minns rätt, de visartat lyriska, ofta en aning
sentimentala tros- och kärleksdikterna. Även
om en viss typisk sentimentalitet — eller vad
Rimbaud kallade ”1’attendrissement sur le
cru-cifié” — ännu vidlåder många saker i den
boken, förefaller den formellt koncipierad
under den strängare stjärna som en gång
vägledde Hildebrand när han skrev sitt kanske
mest kända poem, ”Uppsala”, i
debutsam
lingen. Eliot, vår tids kristne diktare par
pré-férence, brukar i ur och skur få stå som
tillskyndare av det slags formfulländade
andlighet det nu är fråga om. Det är varken
nödvändigt eller rättvist, något som jag ofta sökt
framhålla. Formellt tycks för Hildebrand
tide-bönerna och de gamla antifonerna, med deras
upprepningar och halvt magiska inkantationer,
ha spelat en minst lika stor roll.
Diktsamlingens komposition är inte lyckad.
Den avslutas — ganska konventionellt — med
en stor kantat vid Kopparbergs bergslags
600-årsjubileum, ett ämne för vilket Hildebrand
både som forskare och skald var självskriven.
Kantaten saknar naturligtvis inte vissa poetiska
förtjänster, men den är ett läsestycke, den är
för berättande, utdragen och okoncentrerad,
den saknar ”sting” — och så brukar det ju
vara med de flesta högtidstal. Samlingens
bästa dikter är däremot förvisade till början.
Däremellan kommer en lång serie poetiska
meditationer över Jesu lidande och död. Det finns
en ton av mystik i dem, de är halvt
framviskade, men de har också en ton av gråtmildhet.
Det kan löna sig att jämföra tonen i denna svit
med en annan nyutkommen bok: Lagerkvists
”Barabbas” (vars imaginäre huvudperson till
karaktären j u egentligen är identisk medjudas).
Den hör inte till Lagerkvists bästa böcker men
en kvalitet har den: att på ett naivt sätt berätta
välkända saker som vore de dels nya, dels i sin
vardagliga närhet helt naturliga. Att
sentimen-talisera Jesus är en postum och farlig genre.
Lika litet gör man exempelvis geniet Mozart
en tjänst med att ömka hans fattigdom och
förtidiga död, man gör det genom att höra på
livet och glättigheten i hans musik.
(Visserligen förstår jag inte det här, men jag har för
mig att Jesus inte ömkade sig själv utan att
det är lärjungarna allt intill senkommande led
som gjort det, och med Gide måste jag nog
tycka att det är ett dåligt sätt att dyrka sin
gud.)
Att Hildebrands passionsdikt ur
synpunkterna stil, språklig finess och valörernas
finstämdhet står skyhögt över det mesta andra
som görs i den vägen behöver väl inte påpekas.
Men kanske hade det varit bättre med lite
mindre finstämdhet och lite mera
Uppståndelse. Hildebrands egentliga ämne, det där han
kan ge sitt bästa, är nog inte Golgata på själva
huvudskalleplatsen utan Golgata i vardagen,
eller nyktrare uttryckt vardagens mystik, dess
lågmälda enahanda med en underliggande
orgelpunkt av dov förtvivlan (om nu förtvivlan
690
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
