Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
måste vara). De vackra (om också i detaljerna
något sofistikerade) inledningsdikterna tycks
mig visa att diktaren får mest ut av sitt ämne
genom att närma sig det i ett slags känslornas
oratio obliqua:
Kvällen är framme till sist (vi har väntat den).
Mörkret är framme till sist (vi har väntat det).
Färgerna slocknar till sist
och var och en är den han är (vi har väntat det).
Ingen förhånar
den krokiga tanken eller den fula skolflickan.
För de förbrända
öppnas en regngrå extas (vi har väntat den).
Gunnar Ekelöf
ROAD AV ATT TÄNKA
Runer Jonsson: 1 litet format. Dikter och
aforismer. Bonniers 1950. 4: 50.
Redan vid läsningen av Runer Jonssons
förra bok ”Dröjsmål”, en diktsamling, lade
man märke till att han var road av att tänka.
Intrycket bestyrkes av hans nya opus som heter
”1 litet format” och innehåller både dikter och
aforismer. Dikterna i boken är, kan man säga,
också ett slags aforismer eller innehåller
åtminstone ibland aforismer och gör väl som
lyrik ett något blekt intryck. Om aforismerna
kan man inte säga att de blixtrar eller sprakar
men de lyser ofta av ett förnuft och en klarsyn
som är högt över medelmåttigheten. Att de
oftast saknar svårfångade kvaliteter: det
dramatiska snittet, den fantasifulla volten,
överraskningens konst och ordets brännande
intensitet, egenskaper som i växlande grad och
sammansättning utmärker den ideala
aforisti-ken — den nivå alltså och den effektivitet som
skapades av Nietzsche och som ofta nåddes och
ibland nonchalerades av Vilhelm Ekelund —
är ingen katastrofal anmärkning. Tänk om man
skulle bedöma lyrik genom att ständigt jämföra
med Baudelaire, Stagnelius eller Rilke...
Runer Jonsson är alltså en god, en läsvärd
aforistiker. Han saknar inte malice, den malice
som balanseras av älskvärd turnering som
skärper:
Ambition kallas förmågan att tränga sig framom
en mera förtjänt och värdefull person, medan denne
utanför sin egentliga uppgift arbetar på att
humani-sera befordringsväsendet.
Han är inte sällan kvick och full av starka
iakttagelser:
Vill du göra din nästa till ett nervöst vrak så be
henne om förlåtelse medan hon ännu har sina bästa
argument kvar.
Ibland är han skarpsynt intill skarpsinnighet,
som när han påpekar att vi i stället för de
lumpna motiv som väglett oss i de olyckliga
ögonblick då vi begick ett svårt misstag
upptäcker helt plausibla motiv som kunde lett till
samma åtgärd. Här är han alltså en
framgångsrik lärjunge till den psykologiska af oristikens
gamle stormästare La Rochefoucauld,
egoismens outtröttlige defloratör. Någon gång är
Runer Jonsson polemisk med vid men lätt
applicerad adress:
Goda tankar uttrycks ofta med farliga små
nyansfel. Det dunkelt sagda är kanske det dunkelt tänkta
men behöver inte vara det dunkelt kända. Många
fränt intellektuella företar otäcka angrepp på grovt
tillyxade människovänner.
Här tangerar Runer Jonsson, förefaller det,
ett oerhört och välbekant civilisations- och
sam-vetsproblem: varför är den onde klok, den gode
dum och allt en trasa — för att fritt citera
Almqvist som själv var både ond och god,
vidunderligt klok (och åtminstone en gång
dum) och till sist en smula trasa. Dessa
problem kan man inte besvara under en kafferast
(eller ett människoliv), men man vill gärna
polemisera mot det lättsinniga försvaret för
”små nyansfel”. Med nyanserna står eller faller
kulturen. Håller man inte med brinnande
fingrar på nyanser så blir Meyerbeer mycket bättre
än Brahms, Ofvandahl i paritet med Birger
Sjöberg, Hols0e finare än Hammershpi,
Kip-ling lika dålig litteratur som Edgar Rice
Bur-roughs och så vidare. De grovt tillyxade
män-niskovännerna kan nog ibland vara värda en
staty av trä — till hugfästelse. Men nog bör
de — åtminstone i levande tillstånd — saltas
en smula. Att det sedan finns ”fränt
intellektuella” som skjuter salt med haubits när det
kunde räcka med korkpistol är alldeles sant.
Det är deras lilla nyansfel, som också bör
beivras — inte i människovänlighetens namn utan
i nyanseringsvärdets. Åke Janzon
EGEN VÄG
Stina Aronson: Den fjärde vägen. Norstedts
1950. 8:50.
”De uthålliga” kallade jag i en radiokrönika
folket i Stina Aronsons ”Hitom himlen”.
Författarinnan hör själv till de uthålliga. Hon är
691
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
