Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
en gravare som fortsätter att gräva, tålmodigt
djupare, i den mark hon funnit. Hennes senaste
bok befinner sig, trots den alltid farliga
framgången, på samma nivå eller överträffar rentav
de föregående genom sin enhetlighet och enkla
fulländning.
I en upptakt av renaste poesi lär vi känna
gumman Maria Jaako som skådar tillbaka på
sitt liv, halvt drömvisionärt. Som ung flicka
födde hon en julnatt i det mörka pörtet ett
gossebarn, vars far förblir obekant. Hon hör
till en släkt där männen dör unga, och
kvinnorna får hus och båtstad skrivna på sig. För
hennes mor, Ano, nybliven änka, är det en
skam med det oäkta barnet, och på
uppstig-ningsdagens kväll flyger det ur henne ett hårt
ordstäv: ”Hyndans valp lever bra. I horans
vill ingen ta.” Flickan Maria ägde i sin natur
en gåva att skydda sig mot det onda, men ur
de osagda försoningsorden efteråt växte det
upp en ogenomtränglig skiljemur. Den ”hade
sitt upphov i förtegenhet som alla mänskliga
murar och krig.” Den unga modern och barnet
sluter sig tillsammans i en lycklig enhet, och
Ano, värdinnan, blir styvbarn i sitt eget hus.
Den fjärde vägen, som boken är uppkallad
efter, är den obanade stig som kvinnorna
följer, när de ska ner till älven. Den är olik den
männen går på väg till fisket. Som konstnär
vandrar Stina Aronson en sådan obanad väg.
Hennes mycket säregna språk är undfånget och
utarbetat i samklang med stoffet: ödemarken,
tystnaden, enformigheten, där alla avvikelser
från mönstret förstoras, armodet och
ringheten. Den prövande, eftertänksamma rytmen,
det lätt arkaistiska och dialektfärgade ordvalet,
liknelsernas sinnrikhet -— de är ofta hämtade
från arbetslivet — allt bidrar att framkalla en
stämning av något åldrigt och främmande.
Förtets folk förefaller oss rentav mer avlägset än
medeltidsmänniskorna hos en Petrus de Dacia,
vilkas värld dock förmedlas till oss genom den
litterära traditionens språkliga medium. (Just
Stina Aronson skulle kanske kunna tyda en
Christina av Stommelns sjuka och sällsamma
gestalt). Ändå tvivlar man aldrig på
sannfärdigheten i hennes skildring. Det enkla temat
blir stort och väsentligt som naturens egen
lagbundenhet; samtidigt psykologiskt finfördelat
och glimtvis omgjutet av en magisk poesi. En
evangelisk berättelse i ödemarksversion. Med
mustig pensel målar hon pörtets vardag och
de betungade kropparnas slit och lyckostunder,
liksom det lasstadianska mötets profetiska
yrsel. Hon tyder varsamt själarnas ”ordlösa
beslut” och hemliga trevanden. Med en alldeles
egen surrealism fångar hon glimtar ur den
synska flickans inre värld. Skönheten hos en
norrländsk myr framtrollas med Maria som
medium. Också karaktärerna mejslas fram
tydligt: gossen som är en särling och en utvald,
bestämd att dö en tidig död, Maria så
självständig bakom sin skenbara efterblivenhet,
Ano, den sedligt stränga, ”en sinnlig kvinna
utan synder”. En höjdpunkt i berättelsen är
de sidor, där Ano i sin ensamhets karghet
klyver sig i två Ano för att överhuvudtaget ha
någon att meddela sig med:
Ano klöv på sig till två jämnåriga kvinnor. Fastän
hon var emot lättnader och pjunk i onödan lät hon
det ske. Bägge kvinnorna hette Aino men uttalade
det mera bondskt som Ano. Bägge var förtörnade
ibland och ovissa ibland. Bägge var änkor med
husbondens namn upptecknat mellan präntade årtal i
församlingens dödsbok. Bägge hade blivit väckta i
ungdomen och samtidigt omvänt sig ifrån den döda
läran. Bägge hade omsider kommit att räknas för
hörnstenar ibland de troende. Bägge hade slagat korn
och kommit i lag med karlfolk, bägge spunnit ullen
i eldskenet, bägge prövat luten på tungan, bägge
må-nadsrenats, bägge vakat, bägge vägrat och sagt nej,
bägge veknat och sagt ja. Av allt detta och sen
minnena av barnsnöd och frostsår hade de byggt sig ett
språk som var pålitligt som en bro att tala inbördes.
”Farmor och Vår Herre” dyker upp som en
association, måhända felaktig.
En viss artistisk kyla och överarbetning av
stilens detaljer var Stina Aronsons svagheter
i en tidigare litterär inkarnation. I hennes
öde-marksepos framträder dessa drag som en
välgörande distans gentemot den kyska
ödemarks-miljö som författarinnan är så förbunden med,
och utsmyckningen blir till en fin skänk åt det
som i sig själv är så osmyckat, så kargt.
Öde-markskvinnorna undvek solbrännan, berättas
det. ”Mödrarna lärde de små döttrarna blekhet
redan i barndomen på samma gång som
fåordighet. De sa till dem: Hedra dig med att
vara omärklig som en snöripa.” Stina Aronson
gör dem synliga och märkliga för oss genom
sin ursprungliga och förfinade konst.
Margit Abenius
LITTERÄRT PUSSEL
Walter Ljungquist: Nycklar till okänt rum.
Bonniers 1950. 9:50.
I en recension av Eudora Weltys ”The
Gol-den Apples” beklagar sig den engelske
litteraturkritikern Frank Hauser över hennes krokiga
692
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
