Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skrivsätt och tillråder läsaren att ta sig igenom
hennes bok två gånger; han anser att det lönar
sig, för hon har betydelsefulla saker att säga.
Ur kompositorisk synvinkel är Walter
Ljung-quists ”Nycklar till okänt rum” så pass knepig
att han på sidorna 230 och 231 tycker sig
behöva ge ett par listor omfattande namnen på
de platser som av en eller annan anledning är
viktiga för handlingen. Har han velat hindra
läsaren från att plöja igenom boken en andra
gång? Det kan nog hända att man ändå går
tillbaka och börjar rekonstruera förloppet,
ehuru detta intresserar mindre än en del annat
i boken.
Jag tar det som inte ger anledning att
invända mycket emot: naturskildringen. Den är
bra, på en gång intensiv och drömlik. På sina
ställen blir den kanske lite överlastad på grund
av en alltför ivrig analytisk benägenhet, en
adjektivförälskelse som man skulle önska en
aning åtstramad. Men sinnena har hämtat in
allting för fullt, och därför får de återgivna
intrycken en fyllighet som håller sig kvar. Det
är inte alldeles ur vägen att i Ljungquists
naturuppfattning söka sig fram till de båda
komponenter som också utmärker hans
människouppfattning: realism och romantik. Detaljerna
är klara, men samtidigt finns det något spänt
och överhettat hos honom, ett slags månbelyst
overklighet, som man i stället skulle vilja ha
till en öververklighet (är det någon i botten
lurande misstro mot den egna förmågan som
gör att han inte kommer upp till denna
öververklighet). Ett botemedel har
rekommenderats av skrivkarlar: att låta ett ämne ligga till
sig. Men vi vet ju att en recension bör vara
en dialog mellan den som kallar sig bedömaren
och den som kallar sig läsaren, och denna
dialog bör försiggå bakom författarens rygg ...
Dessutom: vad som är bra för den ene visar
sig kanske vara ett ont för den andre.
Genom sin komposition får boken något av
en detektivromans spänning. Det är en man
som lider av partiell minnesförlust och nu är
ute på jakt efter sig själv. För att emellertid
göra saken något svårare låter författaren även
en annan person leka detektiv, nämligen flickan
Auri, en ung, livsbejakande kontorsflicka som
är kär i mannen. Den nyfikne läsaren kan så
småningom skymta vad som har hänt. Torben
Gall — det är mannen som lider av den
partiella minnesförlusten — har gift sig med en
viss Lena, född Engström, och har slagit sig
ned i en Villa Siesta någonstans på Vätterns
västra strand. Denna Lena, som är bokens bäst
tecknade figur, ofri, loj, hektisk, borgerlig,
ryckig, ångestfylld, ständigt rädd att bli
beroende men alltid beroende, blir bekant med
en målare vid namn Elias Sörbrunn, som är
besatt av något slags lidandes- och lustkult.
Hon blir hans älskarinna. För att skaffa sig
arbetsro och sinnesfrid gör Torben en resa till
Danmark och Norge. Han återvänder efter
något år och finner Villa Siesta nerbrunnen.
Folket i trakten är fast övertygade om att
Torben Gall och hans hustru har brunnit inne och
man har låtit begrava resterna. Här är vi
farligt nära det rent rövarromantiska, men boken
har så pass många förtjänster att man tycker
sig kunna fortsätta. Torben har funnit några
nycklar, och efter mycket kringirrande — han
bor bl. a. i ett övergivet skolhus och på vinden
i ett hus där han överraskats när han stjäl mat
— kommer han till Stockholm, till en gata
benämnd Själagårdsgatan. Här finner han den
ateljé som har tillhört Elias Sörbrunn. Vid
genomläsningen av de brev som hustrun har
sänt målaren blir Torben Gall omtöcknad (en
hjärnskakning hade förmodligen redan
bidragit till hans sorgliga tillstånd). Han tror att
han är Elias Sörbrunn och störtar ut, håller
på att bli överkörd av en spårvagn men räddas
tack vare den duktiga Auri (som han nu ser
för första gången).
Om man använder beteckningen osund på
Lj ungquists bok, så är ordet kanske för starkt,
men något inte helt friskt vidlåder den, vilket
kanske låter besynnerligt eftersom en
människa som, minst sagt, har varit ur balans tänkes
berätta den. Men även de partier där den sunda
Auri kommer till tals har en morbid bismak.
Det finns ställen som kommer en att tänka på
det mörk- och spökrädda barnet, vilket
hackande får fram de rysligheter det har tyckt
sig se. En människa som har blivit grundligt
skrämd av livets fasa och människornas
groteska beteenden levererar så hårt uppladdade
syner. Det är som om ämnet hade hotat att
trycka författaren till marken, och så borde det
ju inte vara.
Ett av de mest framträdande dragen hos
författaren Walter Ljungquist är hans tydliga
experimentlust, och han har åter lämnat ett
prov på den. Det är väl inte otänkbart att han
härigenom utestänger en och annan och får
nöja sig med den krets som begärligt väntar
på varje nytt arbete av hans hand. Jag vet inte
hur det skulle vara om han uppnådde en viss
popularitet; kanske vore det nyttigt. I längden
mår en författare bäst av att få många läsare
693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
