Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
— som han sedan kan befria sig ifrån. Om
jag inte missminner mig är det själve Stephen
Spender som har räknat ut det.
John Karlzén
SOCIAL KARIKATYR
Hans Botwid : Unna dem deras synder. Roman.
Tiden 1950. 8:50.
Arvskiften förekommer ofta i
skönlitteraturen; de ger osökta tillfällen åt
människo-avslöjarna att visa sina trollkonster. Ty då
om någonsin brukar folk prisge sina
hemlighållna små gemenheter. Då frodas
avunden. Då tänds habegärets lusteldar. Då
utspelas familjegrälens tragikomedier. Då växer
sig hyenorna feta. Sådant förekommer i de
bästa familjer, och när det händer bland
småfolk, bland en hederlig brevbärares avkomma,
är det sålunda redan sanktionerat, blir med
ens fullt legitimt och till och med ”fint”. Än
mer stiger självkänslan, om man då har mitt
ibland sig släktsvärmens svarta får,
telefonarbetaren som haft fräckheten att överge sitt
hederliga yrke för att bli något så äventyrligt
som reklamtecknare, som haft djärvheten att
flytta till en annan stad, som skaffat sig fästmö
och gjort henne med barn utan att fråga släkten
om lov. Medelmåttan, jämnstrukenheten tål
inte det självständiga och avvikande, avskyr
i och för sig den som försöker sticka upp
huvudet, och om man tillfälligt låter solen skina
över honom, så är det bara för att man däri
funnit ett sätt att komma åt varandra inbördes.
I nästa minut, när det visat sig omöjligt att
påverka honom genom vänlighet, när han givit
ett nytt prov på sin självrådighet, är fronten
åter sluten. Den enhälliga förkastelsedomen, de
falska vittnesbörden är åter vordna ett medel
att känna sig ovanpå, att hålla självföraktet
ifrån sig, ett led i den egna
fullkomlighets-manin.
Ja — ty det sociala uppsvinget hos detta
småborgarskikt, vilket inte vill bli påmint om
sitt proletära ursprung eller om den förgätna
frihetssträvan som lagts på hyllan, då ett visst
välstånd har uppnåtts, och slagit över i den
mest småskurna konventionalism, har måst
följas av ett andligt, av kravet, inte på bildning
eller inre frihet eller den finhet som består i
oberoende av yttre ting, utan på moralisk
förträfflighet och strängaste regelmässighet. Men
om den moraliska förträffligheten spärrar
vägen till Gud, såsom de kristna säger, så spärrar
den också vägen till livet självt, och då kan
de småsynder som blommar exempelvis vid ett
arvsskifte bli en säkerhetsventil, något som gör
livet mänskligt och uthärdligt, och som man
därför inte bör missunna deras utövare. Alla
kan nämligen inte som syster Erna, den
skickliga och fläckfria kokerskan i Göteborg, ha
arvsynden att tillgripa som enda tröst, eller som
unge Sigvard komma att älska synden och
lastbarheten som sådana av idel leda vid den
moraliska förträffligheten i föräldrahemmet.
Så ungefär ter sig kontentan av den lilla
sociala satir som senast har flutit ur Hans
Botwids alltid finurliga penna. Den är given
med karikatyriskt leklynne, spelande stilkonst
och en frostig komik, som ibland nog kan te
sig lite utstuderad. Där finns gott om knepiga
detaljer, om fiffigt individualiserande särdrag,
som fångats med plötsligt bitande skärpa, men
den mjukvassa följsamhet varmed de
atmosfä-riska förhållandena har fixerats samt själva det
inträngande kollektivstudiet är bestämt det
styvaste i boken. Det är inte första gången Hans
Botwid ger sig i kast med detta samhällsskikt,
men han har inte alltid nyanserat bilden på
samma sätt som här, inte alltid sett på det med
samma ironiska överseende, samma
generositet som denna gång. Det tyder på en inre
frigörelse hos honom själv, som av allt att döma
är definitiv. Troligen är det denna
frigörelseprocess som kan skönjas hos berättelsens
huvudperson, Nils Hultman, telefonaren som
blivit reklamtecknare, och som förefaller att
ha stått författaren alltför nära för att bli
riktigt fritt och allsidigt gestaltad. Säkert är,
att han psykologiserar lika intelligent som sin
skapare, att han bär dennes samhällskunskap
och aforismer på läpparna, att han får
representera de teoretiska och emotionella resultat
som denne själv tycks ha uppnått, men fråga
är alltså om han lever också som diktfigur, om
han inte närmast tj änstgör som språkrör,
hand-lingsobjekt och visserligen tänkande
katalysator. Det hör ihop med att ungdomsårens
protestinställning, sinnebildad i den röda
halsduken utanpå överrocken, lett honom till
skådespeleri, till en tvungenhet, från vilken han
inte tycks vara alldeles fri ens då han med en
gest av genomskinlig symbolik kastar den
urblekta halsduken i kakelugnen. Från det
förflutnas Kanada har han kastat loss — bland
annat genom att bli herre över den renodlade
sinnlighet, som också utgör en fiende till den
694
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
