Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som tror sig ha en livsuppgift, och som
Bot-wid lustigt och åskådligt har förkroppsligat i
skepnaden av den blonda, fylliga, mjukt
efterhängsna Mary Falk — men behöver han
verkligen inte längre det fulla erkännandets,
upprättelsens Irland? Ho vet. Att han ger syster
Erna den chiffonjé, som ska skänka henne
skuldkänslans vällust, är gott och väl och blir
symbolen för den generositet som livet lärt
honom, förmågan att unna andra deras
synder, även om man själv är syndabocken. Men
är det nog med detta, med den grad av
självsäkerhet som därigenom uppnåtts? Är någon
enda av oss i sista hand alldeles oberoende av
andras dom, och är Nils Hultman det? Förblir
inte resan till Irland mer eller mindre
oumbärlig, om också bara som hägring och dröm? Ja,
på sådana frågor ger den originella lilla boken
inget svar, liksom inte heller på frågan vad
som är det roliga med den figur som kallas
Churchill, eller vad denne skojare fyller för
funktion i sammanhanget. Holger Ahlenius
DEN LYCKLIGA FAMILJEN
Owe Husåhr: Familjegrupp. Bonniers 1950.
12:—.
En dag på hösten, när blåsten viner genom
gatorna och driver de dansande löven framför
sig, byter fotografen på hörnet kort i sin
skylt-låda. Bland de foton, som befinnas värdiga att
tjäna såsom prov på hans yrkesskicklighet, är
också ett av den traditionella lyckliga
familjegruppen. En ung man med allvarliga ögon och
bestämd haka, en ung, söt kvinna, och så de
båda önskebarnen, pojken och den lilla flickan.
Ett halvt år senare, långt innan vintern har
börjat övergå till vår, byter fotografen
återigen kort i lådan. Och därmed försvinner det
sista yttre vittnesbördet om att det någonsin
har funnits en lycklig familj Landberg i den
lilla staden. Familjen har splittrats och
upplösts, makarna ligger under skilsmässa och
mannen är på väg till en ny stad, ett nytt arbete
och en ny kvinna.
”Ormen i paradiset” tänker Ingrid
Landberg, när hon får veta att mannen har en annan
som det heter. Men i nästa sekund slår den
vissheten ner i henne som en blixt, att det
aldrig har funnits något paradis. Det har bara
varit futtighet, gråhet och halvhet, både under
de fjorton årens äktenskap och under
förlovningsåren dessförinnan. Och hos läsaren
stad
gar sig också så småningom den åsikten, att
det inte heller har funnits någon orm. Bara
en ung flicka, som är lite för snäll och lite för
ensam. Och som finner sig fångad som i ett
spindelnät, när hon ganska tvekande har sträckt
fram lillfingret för att hjälpa en människa som
hon tycker synd om.
Owe Husåhr har i sina föregående böcker
med förkärlek skildrat undantagsmänniskor.
En gång en sinnessjuk, en annan gång en lam,
som lever i sin rullstol. En tredje gång en
för-skingrare. — Fast det kanske vore rättare att
säga att boken om förskingraren ligger på
samma linje som ”Familjegrupp”.
Försking-rare är så vanliga. Och det som framför allt
karakteriserar familjen Landberg, det är att
den är så vanlig. ”Familjegrupp” kan närmast
sägas vara en studie i det normaltarvligas
psykologi, gjord på Owe Husåhrs vanliga tunga,
grundliga, formellt ganska otympliga sätt.
Ingenjör Bengt Landberg står hela tiden i
skarp strålkastarbelysning. Till det yttre är han
en kall egoist, en hänsynslös streber, brett
självbelåten när han lyckas, fullständigt utan
skrupler när han varslar minsta möjlighet av
ett misslyckande, sj älvklart och omedvetet
snuskig. Innanför skalet är han en människa, som
jagas av en frysande rädsla att falla tillbaka
i sin barndoms ytterliga fattigdom, en
människa vars generositet aldrig har fått växtkraft,
en man som gifte sig därför att folk brukade
göra så och därför att det var pampigt att gifta
sig ung. Och vid hans sida står Ingrid
Landberg som en värdig partner. Nätt och
intetsägande om också litet tjatig och undervisande.
Sådan att hon ”kräver” en hel del av sin man.
Ömhet t. ex. Aldrig riktigt glömsk av att han
en gång var Landbergs grabb under det att
hon var dotter till en välmående skoaffär och
hade tagit studenten. Vänlig mot sina bekanta,
inte fullt så vänlig mot sitt hembiträde. Och
med tarvligheten bristande fram ur alla porer
när hon ser sin trygghet hotad.
Erik Gustaf Gei jer, som eljest inte direkt
gillade skilsmässor, lär vid ett tillfälle ha
skrivit någonting om att det kunde finnas fall då
skilsmässa var att rekommendera, nämligen
då den ena eller båda makarnas själar råkade
i fara genom äktenskapet. Lägger man denna
synpunkt på fallet Landberg eller på något av
de fall Landberg, som man möter ute i livet,
och av vars leende fasad och inre snuskighet
Owe Husåhrs ”Familjegrupp” är en duktigt
gjord kopia, så blir man emellertid lite
villrådig. Var har egentligen dessa människors
695
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
