Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
själar gömt sig undan? Och även om man
sedan bekänner sig tro på tesen, att varje
människa har en själ, unik, oersättlig, i varje
sekund hotad av helvetets gripkäftar, så blir
villrådigheten lika stor. Ty dessa människors
själar tycks vara dömda, både ensamma och
tillsammans. Skilsmässa eller inte skilsmässa,
det tycks i herrskapet Landbergs fall vara
tämligen egalt. Och det tycks också vara Owe
Hu-såhrs mening. Skilsmässan skadar ingen. Och
den är inte heller till nytta för någon utom
möjligen för de ofödda barn, som slipper att
komma till världen på slarv liksom den
ickeönskade lilla flickan, som fadern ibland tänker
på som ”slarvbarnet”. Slutintrycket av
”Familjegrupp” är tröstlöst trist. Men den är
intressant som problembok, den är säkerligen en
utomordentligt nyttig läsning för många
människor, den är psykologiskt klarläggande,
eggande till eftertanke, till instämmande eller
till protest. Elisabeth Tykesson
HELBRÄGDAGÖRELSE
Tore Zetterholm: Simon trollkarlen. Roman.
Norstedts 1950. 9:50.
Trosfenomenen, särskilt de kollektiva, har
länge intresserat Tore Zetterholm och lockade
honom på sin tid att skriva en historisk roman
om korstågen. Den här gången har han
fängslats av mer näraliggande trosrörelser, av den
primitiva helbrägdagörelse och dess
följdföreteelser, som nyligen upptog så stort utrymme
i dagskrönikan, och han har därom skrivit en
livfull och läsvärd roman. Simon Angus, den
unge svartkrullhårige trädgårdsdrängen av
tattarblod, är en fruntimmerskarl och en
vildsint krabat, som är nära att slå ihjäl en kamrat
vid ett dansbanegruff. Den befriande
upptäckten att han inte dödat, behovet att avlasta den
hopade syndabördan driver honom i armarna
på en folklig väckelserörelse. Sin
helbrägda-görande kraft upptäcker han den dag då han
råkar lägga sina starka unga manshänder på
den medelålders disponentfrun, som sedan sin
makes bortgång lidit av hysterisk förlamning,
och därmed ger henne rörelsefriheten åter. Det
undermedvetet sexuella momentet i
handpå-läggningen är diskret antytt, och författaren
har på samma återhållna sätt låtit det gå igen
i den fortsatta berättelsen. Ty sedan lavinen
väl satts i gång, har han övertygande visat,
hur den rullar vidare, hur det ena fallet drar
det andra med sig, hur smarta exploatörer tar
hand om undergöraren och utnyttjar honom
för sina syften, hur ryktesbildningen går före
honom och lockar sjuka, lama och lytta från
hela landet till hans seanser, och hur dessa
från en anspråkslös begynnelse i det lilla
industrisamhället flyttas över i det moderna
stor-stadsvanvettets brännpunkter och där antar
alltmer skandalösa former.
Berättelsen är skickligt komponerad och
bjuder på ständigt skiftande perspektiv. Kör- och
solopartier omväxlar och löper ut i lyriska
mel-lanstick. Ömsom är det folkpratet,
kaffereps-skvallret, ligistsnacket som för ordet, ömsom
halleluj atanterna och väckelsereligiositetens
yrkesutövare — som är tecknade med
uttrycksfull ironisk skärpa — ömsom de arma
och elända själva, de skeptiska och motvilligt
påverkade, de cyniska och kallhamrade
reportersjälarna, men så småningom blandar sig
också andra stämmor i leken, obehagskänslans,
samhällshygienens, de ansvarskännande
medborgarnas och de indignerades kör, intervjuade
läkares och prästers mer eller mindre
tveksamma, mer eller mindre fariseiska röster. Allt
detta är effektfullt arrangerat, givet med en
aktningsvärd förmåga att suggerera fram olika
j argonger och munarter och attityder, att fixera
mass- och ytfenomenen, och buret av
författarens något exalterade samkänsla, som ibland
kan tyckas bli egenvärde och sväva på målet
men i alla händelser har ett tydligt urskiljbart
föremål — det mänskliga lidandet, den
mänskliga trosnöden i alla dess former.
Vid den manliga huvudfigurens sida har
Zetterholm ställt en kvinnlig, den tungt sensuella
dottern till en bonde, vars hj ärtlidande Simon
synes ha hävt, trots patientens nyktra läggning
och inre motstånd. Rut lämnar först sin
fästman och senare sin far för den kallelse att stå
vid Simons sida som hon tycker sig ha fått, för
att bli hans hängivna hustru, den som tror på
honom även när alla andra börjar svika. Även
hos henne har sambandet mellan sexualitet och
religiös hänförelse kommit till gripbart uttryck.
Det är då Simon i den naiva tro på sin egen
gudasända kraft, som så lätt får karaktären av
högmod, ger sig på även andra fall än de
neurotiska och hysteriska, då han tror sig om
att bota även kräfta, som de påtagliga
bakslagen börjar inställa sig, som anstöten växer och
som massuggestionen börjar vika och lämna
rum för eftertanke, för räddhåga hos
församling och evangelister, som känner sig hotade i
sin ställning. Och så vidtar den ömkliga
re
696
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
