Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gressen med förjaganden och
polisingripanden ; den slutar med att Simon står ensam med
en hustru som måste försörja honom och till
sist i förtvivlan kastar sig framför ett tåg.
Sin oförnekliga styrka äger berättelsen
sålunda i det perifera, i den åskådlighet och
intensitet varmed här en folkhysterisk rörelse
har skildrats med allt vad den innebär av
sensation och reklamväsen och elementär
mänsklig upprivenhet; sin stora svaghet har den i
det centrala. Vad man verkligen får veta om
denne Simon Angus, helgon, trollkarl och
charlatan, är på tok för litet. Hurudan är hans
inre människa, hur har hans omvändelse
försiggått, invärtes sett, och varför blir den aldrig
i egentlig mening gestaltad? Varför undviker
författaren med så uppenbar ängslan själva de
stora, avgörande ögonblicken för att i stället
tala om hur det var strax före och strax efteråt
och hur det tog sig ut i andras ögon? Hur
kändes det för de omvända och de botade
själva, vad var det som skedde med dem
inombords? Ja, naturligtvis har dessa frågor
lämnats obesvarade därför att författaren har
ställts inför övermänskliga svårigheter, därför
att det religiösa livets mysterier inte är
åtkomliga för andra än de djupt och intimt delaktiga.
Zetterholm har därför inte lyckats lösa sin
uppgift mer än till hälften — och redan det är
mycket — han har skrivit en roman som till
allt yttre är levande och intresseväckande, men
vars mittpunkt markeras av ett tomrum.
Holger Ahlenius
BERÄTTELSER FRÅN
MOSSEROSA
Eva Malmquist: Berättelser från Mosserosa.
Bonniers 1950. 8:25.
I denna de vimsiga och förskruvade
boktitlarnas tid är det roligt att kunna fiska fram en
bok med ett så flärdfritt hederligt namn som
”Berättelser från Mosserosa”. Farmor skulle
ha tyckt om det, kan Eva Malmquist troligen
säga. Och moster Krak skulle också ha tyckt
om det. Och morbror Krak och alla de andra
mosserosaborna. Ty titelns enkelhet
korresponderar med livets enkelhet i den lilla
ödemarks-socknen uppe vid Värmlandsgränsen. Man
lever knappt men väl. Man säger sin mening
enkelt och klart, man är aldrig ovän med någon,
man är omtänksam mot sina gamla, snäll mot
sina barn. Man blir gammal i Mosserosa, och
de gamla kan minnas i sekler tillbaka, inte
bara sitt eget långa liv, utan också sådant som
de har hört sin farfarsfar eller mormorsmor
berätta, när de själva var små barn.
Traditionerna är djupt rotade och leder tusen år
tillbaka. Tor och Oden är inte långt borta, trots
att församlingen tycker att prästen är en
trevlig karl. Mossen med ”sin tyngd, sin ödslighet
och sina okända djup” är densamma som den
var för tusen år sedan, den milsvida blånande
friskheten är densamma, ensamheten, som läker
och renar, likaså. För prästen Vretberg i
Mosserosa får livet både värdet och värdigheten
tillbaka, när han går omkring i de kala
rummen i prästgården, långt borta från fästmöns
broderade kuddar, krafs och
biskopsaspiratio-ner. Det är så en människa skall bo, tänker
han när han ser sig om i detta hem där den
enda utsmyckningen är eldskenet från
spis-larna och den vida utsikten genom de
gardinlösa fönsterna.
Instängdhetens rätsida är hemkänsla, men
dess avigsida är skräck. Lugnet kan bli till
dödens lugn och enkelheten till tärande svält.
Den vida himlakupan kan bli en kvävande bur.
Det är mycket, som stänges inne i det isolerade
Mosserosa, och som blir till eruption och
förödelse då det bryter sig löst.
Fordringslöshe-ten blir till skoningslös utpressning, egoismen
kallar sitt grepp för uppoffring. Det pyr och
gnistrar i den sjuka Resedas färgflammande
vävnader, det slår ut som en vådeld i den galna
sierskans förkunnelse, det rullar fram som en
flod av is och lava i väckelserörelsen.
Människorna böjes till marken av okända makter,
de tj uter som vargar mot den vita vintermånen
som lyser över det första väckelsemötet, de
skriker i vettlös längtan efter ett annat liv
bortom sockengränsen. Men eftersom de tror
att deras längtan är ond, så blir skriket till en
bön att murarna kring bygden måtte växa sig
än högre.
Eva Malmquist är sensibel och komplicerad
utan att bli det minsta tillkrånglad. Hon har
en frisk och fin sensualism, och det ligger något
av lyckligt, njutningsrikt kringströvande över
hennes berättelser, både när de handlar om
trygg hemkänsla och när de handlar om
vettlös skräck. Hon går omkring på hemmets mark,
hon berättar vad hon har hört och sett, inte
precis huller om buller men i alla fall inte just
i någon särskilt utspekulerad ordning.
Egentligen finns det inte mer än tre berättelser i
Eva Malmquists nya bok. Men under de tre
697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
