Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
berättelsernas lopp hinner hon också med att
tala om mycket annat. Läsaren får alltså inte
bara veta hur det var när bonden på Gottorp
fann Puller vatten, den gamla heliga
offerkällan, eller hur det gick för de båda systrarna
på Stora Sjöland, som älskade samme man.
Han får också läsa historien om Likspången
och historien om sierskan Mathilda och
prästen Vretberg. Och han får läsa om den helige
Ande, som kom till socknen i en sparvs
skepnad och med sin lilla tunna vinge drog den
drunknande Ruterhjelm upp ur Mosserosa
mosse.
”Berättelser från Mosserosa” har en sida,
som vetter åt Eva Malmquists debutbok
”Karusellvisan”. Det är sagosidan, legendsidan,
pastischen. Och den sidan liknar både Love
Almqvist och Selma Lagerlöf, både allmogehållning
och allmogevävnad. Men boken har också en
sida, som vetter åt ”Under akaciorna”, mot allt
det som Eva Malmquist själv har förnummit
med både yttre och inre sinnen. Och här liknar
hon ingen annan än sitt eget graciösa jag.
Troligtvis blir det denna sida som i framtiden
kommer att bli hennes styrka. Ty bland alla
berättelserna från Mosserosa finns det ingen som
är så tjusande, så trolskt dårande, som den om
hur hon som tolvårig tös får följa med sin
far upp till det gamla hemmet för att hämta
en spinnrock, en hänggryta och ett harmonium,
och hur hon yr av sprängande förtjusning snor
omkring som en hundvalp, uppför
flyttstens-block och nerför backe, snusande mot vinden
och alla de nya, dova, vilda dofterna.
Elisabeth Tykesson
TVÅ KRISTNA
Ulla Isaksson: Ytterst i havet. Norlins 1950.
9:75.
Gunnar Edman: Det sprängda klotet. Några
tankar kring ett tema.
Diakonistyrelsen 1950. 7:50.
Utan att gå in på några kannstöperier om
en eventuell religiös renässans kan man
konstatera, att begreppet kristen skönlitteratur på
sistone har börjat få ett värdigare innehåll än
det under långa tider har haft hos oss. Ulla
Isakssons ”Ytterst i havet” inskärper på nytt
att den schablonmässiga uppbyggeisens
herravälde är svårt hotat. Det är möjligt att denna
roman kommer att underkännas av dem som
den frikyrkliga makten hava. Men det är —
ur en mindre snäv synvinkel — omöjligt att
bestrida dess kvaliteter både som litteratur och
som förkunnelse.
Ulla Isaksson berättar om en
missionsförsamling och framför allt om dess föreståndare,
som råkar ut för svåra komplikationer i sitt
förhållande till Gud och människor. Pastor
Fasth känner sig ofruktsam, likgiltig,
misslyckad. Han försöker hänga ut skylten ”Enskilt
samtal” mellan sin begynnande kris och
församlingen, men en rad inre och yttre
omständigheter gör flykten omöjlig, tvingar fram
konfliktstoffet. Pliktens kedja och samvetets
järnkula hindrar honom att ge upp, när det
artar sig till dragkamp om själarna. När
självhävdelsen kommer till vinner han en halv och
tvivelaktig seger, som bara ger det personliga
nederlaget relief. Också pastorns äktenskap
ödeläggs, och den sista flyktvägen — den andra
kvinnan — spärras. Nederlaget fullbordas på
alla fronter, Fasth tvingas se det i ögonen. Först
bortom den absoluta nollpunkten finns nytt liv.
Moralen i denna historia är alltså bister. Det
avgörande är att den inte hänger i luften, att
både frågan och svaret lever i Ulla Isakssons
bok. Där finns ett och annat som är lämningar
av en olj etryckstradition, och där finns lite
för mycket som verkar kalkerat på Lars Ahlin
— tydligen har författarinnan fått sina
avgörande litterära impulser från det hållet. Men
viktigare är att ”Ytterst i havet” hela vägen
bärs upp av en intensiv grundupplevelse, och
allra viktigast är att Ulla Isaksson har lyckats
objektivera denna upplevelse, förankra den i
ett psykologiskt spänningssystem som har
mycket obetydliga inslag av konstruktion. Både
den föga imponerande pastorn, hans späda
hustru som inte kunde ”nå fram till livet” och
flera av församlingsborna är iakttagna med en
psykologisk intelligens, som inte har låtit
korrumpera sig av några fromma biavsikter. Just
därför ger också förkunnelsen ett starkt intryck
av äkthet.
Gunnar Edmans fjolårsbok ”Skandalen” var
ett annat — och mycket annorlunda, men inte
mindre intressant — vittnesbörd om den
religiösa romanens förnyelse. I höst återkommer
Edman med en samling meditationer, ”Det
sprängda klotet”. Också denna bok kan utan
tvekan kallas märklig.
Edmans kristendom har tydligt mystisk
färg. Hans primärupplevelse står i samband
med hans sällsynt fina naturkänsla, för vilken
skapelsen är ”Guds kärleks stora äventyr” och
698
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
