Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fågelsången ”ett slags poetiskt déjå-vu av det
förlorade paradiset”. Han upplever naturen
som ett nunc stans, som en bekräftelse av
skapelsedagarnas evighet, som en uppenbarelse
utanför tiden. Men människan lever också i
tiden, och för vår egen tid är ”äckel och ångest
och avkläddhet” nyckelorden. Här kommer
Kristusmotivet in i Edmans mystik: vår
situation är ju ”nyckelmänniskans”,
Människosonens — ”äntligen står vi där, i samma absurda
dilemma, i samma metafysiska utblottelse som
Han”. Ju djupare vår nöd blir, desto närmare
kommer vi ”Livets Jesus, ångestens och
världs-övervinnelsens Jesus”. Vi förstår ”varför Han,
som i frihet skapade världen, också måste ingå
i den” för att göra den jagade människan till
”Frihetens fånge”.
På denna grundval bygger Edman upp en
subtilt nyanserad åskådning, där tillvarons
fragmenter efterhand ordnas in och får en ond
eller god mening. Den icke-troende kan
naturligtvis säga att alltsamman är ett raffinerat
självbedrägeri, ett system av djupa men
van-tolkade erfarenheter. Men det är inte säkert att
dessa erfarenheter skulle ha kunnat ta
medveten gestalt på annat vis. ”Die Ökonomie des
Denkens” kan — i den form den förekommer
här — vara en psykologisk frestelse, men också
en subjektivt nödvändig uttrycksram.
Meningslösheten i varje diskussion med mystikern
överträffas bara av meningslösheten i att inte
lyssna till honom — på det sätt som passar ens
egen känsla och tanke bäst. Man ska nämligen
inte glömma att också den talande är oavlåtligt
upptagen av den egendomliga och fascinerande
sysselsättningen att ”översätta” intryck.
Bengt Holmqvist
SAMSPELSPERSPEKTIV
Walter Dickson: Händerna. Tiden 1950.
7:50.
Walter Dickson hör till dem som ivrar för
en social litteratur, varvid han i välgörande
motsats till de flesta andra inte tänker på
mo-tiviska ting utan på metodiska. Socialiteten är
för honom en psykologisk fråga, närmare
bestämt en fråga om ”samspelsperspektiven”,
om den aldrig isolerade människans
förhållande till ”de levande centra som är andras
liv”. Eftersom Dickson anser den
”individu
ella” psykologins verklighetshalt
otillfredsställande, blir den i antydd mening sociala dikten
också en ”ny realism”. Som kritiker har
Dickson tyckt sig finna nyrealistiska symtom snart
sagt överallt i vår modernaste litteratur.
I sin nya prosabok experimenterar Dickson
med en renodling av den ”socialpsykologiska”
metoden. Han överger allt vad fiktion heter
och inriktar sig helt på att analysera fram den
inre dynamiken i fristående — eller nästan
fristående -— situationer ur naturen och livet:
kärlek, vardagsliv, någon gång minnesbilder
och mera vittsvävande fantasier. Han söker
”kroppens tecken”, han vill fånga det som finns
mellan händerna men ”som våra ögon icke
ser och icke vet”. Han vill inringa de snabbt
försvunna och fåfängt jagade
kontaktögonblicken, ”molnet som tar formen av ett ansikte
innan det sugs in i den flyende tromben”. Han
vill också ge det rytmiska livet — dansen —
i alla rörelser, det vitalt meningsladdade i varje
förnimmelse. Samspelet mellan skenbara
oväsentligheter bildar det väsentliga, och den
processen är ämnet för Dicksons konst.
”Jag måste hålla mig mycket stilla för att
mottaga detta, för att inte gå förlustig ett enda
av dessa ord före orden”, heter det på ett ställe.
”Har jag sökt något för häftigt och grävt
tomma gropar i luften med mina händer?”
Den sista frågan kan besvaras med ett — dock
inte alltför rungande — nej. Dickson saknar
inte sinneskänslighet, fast man vid läsningen
av hans bok ofta har ett intryck av att viktiga
nyanser blir borta på vägen från hjärnan till
pappret, med andra ord av att författarens
estetiska utrustning inte riktigt är i nivå med hans
psykologiska ambition. Det finns en brist i
Dicksons språkkänsla, som skulle vara oroande
om man inte märkte hur intensivt han arbetar
på att eliminera den. I ”Händerna” lyckas han
bäst, när han varsamt återger
händelseförloppet vid en barnsbörd eller atmosfären kring
en stilla familjescen. Däremot har han svårt
att i mera invecklade kompositioner få fram
vare sig sociala eller andra sammanhang med
tillräcklig kraft. När han är som sämst ger
han associationer till missförstådd surrealism,
när han är som bäst för han närmast tanken
till vissa sidor i Rabbe Enckells tidiga
prosaböcker. Grundstämningen är ändå helt
personlig: inte de skärpta sinnenas glädje, men deras
tunga energi. På sitt sätt är ”Händerna” en
ganska imponerande bok. Bengt Holmqvist
699
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
