Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
VÄXTVÄRK
Clas Engström: Växtvärk. Bonniers 1950.
7:50.
Detta är det fina med Clas Engströms debut
”Växtvärk”, en ”Gymnasial berättelse” av en
som själv just varit gymnasist: självironin och
humorn som ger författaren en viss distans till
de personer han vill skildra men inte upphäver
hans djupa engagemang i problemen som
sådana. ”Thou shalt not take thyself so darn
seriously” — detta hans elfte bud hindrar
honom från att fastna i självmedlidande. Men
visst tar han sig i grunden ”darn seriously”.
Det patetiska undviker han emellertid genom
att använda sig av en stil som närmar sig det
s. k. fisksnacket, ”den som med en allvarlig
grundton har alla friheter, alltså inte ens
logikens band”. Detta fisksnack, en i och för sig
något enformig jargong som man inte gärna
vill lägga estetiska synpunkter på, har av
särskilda skäl sitt fulla berättigande: på grund av
att dess nonchalanta saklighet fråntar
gymnasisten den prägel av banal eftersägare och tafatt
samhällsomstörtare som han så ofta annars
tilldelas där han skymtar förbi i litteraturen.
”Växtvärk” handlar om de kända och
ständigt nya problemen: om en ungdom, för
känslig, upprorisk och idealistisk för att kunna
anpassa sig efter de vuxnas standardiserade
och förljugna konventioner, en ungdom som
söker nå fram till det kompromisslösa och äkta.
Det rör sig inte om stora ord och planer, dess
sj älvständighetssträvan tar sig uttryck i till
synes betydelselösa handlingar. Men för varje
försök att bryta sig ur den nötta slentrianen
vidgas klyftan alltmer mellan gymnasisten och
föräldrarna och de vuxna överhuvud. Vill man
tala om ett patos i boken, så ligger det i det
urgammalt ungdomliga: avskyn för
förstel-ningen, det självbelåtna misstroendet och de
”vidriga misstankar som far med vårdslösa och
skitiga händer över det sköra och vackra”. Den
inbördes sammanhållningen blir ersättningen
för banden vid hemmet, en ensamhetens
gemenskap där man försöker komma till rätta
med problemen: svårigheten att få kontakt,
ömhetsbehovet. Kamratskapet mellan pojkar
och flickor behandlas med en ovanlig
uppriktighet som tillhör det vackraste och mest
finstämda i denna bok. Clas Engström har också
en del att säga om hur det går när man
försöker isolera sig och gå helt ensam, ord som
är viktiga: ”Att leva är att hålla öppet för
livets alla möjligheter.–––Akta dej för att
låsa dej inne. Fri har du sagt att du måste vara.
Akta dej. Byt ut lite frihet mot gemenskap.
Klart att man måste akta så att man inte
bränner ut en samvaro. Men man kväver ju så lätt
en gemenskap. Frihet betyder ensamhet.” Det
finns många sådana viktiga ord i romanen, i
varje fall är de viktiga för dem som ännu går
i ringarna. ”Det är blåögt och sentimentalt och
patetiskt och gymnasialt — vad fler
skällsord?” säger han själv. Men det finns i själva
verket ingenting av känslosamhet, ingenting av
scoutanda eller förtroendevrår med
patentlösningar åt komplexen. Boken vänder sig till
gymnasister, och dess värde ligger väl också
i det generella, i att den får en att inse att man
är långtifrån unik — en tröst som senare
lär förbytas i bitterhet.
”Växtvärk” har naturligtvis inte en Vilgot
Sjömans mogna överblick, jämna komposition
och skarpa individualisering, inte hans
förmåga att ställa de vuxna i levande kontrast till
ungdomen. Clas Engström är mera oförsonlig.
Hos honom är alla vuxna livlösa marionetter;
lärarporträtten verkar som tagna ur sämre
sketcher. Överhuvudtaget är de scener som
spelar inom skolan matta eller väl
kåseri-betonade.
Men i stort sett — fråga är om den moderna
(och bortom honom den ”eviga”)
gymnasisten någonsin har skildrats riktigare och mer
äkta. För detta sällsynta ter sig vissa brister i
boken helt oväsentliga. Per Wästberg
I BEGRÄNSAT FORMAT
Cora Sandel: Figurer på mörk botten.
Översättning av Ann-Mari Lindberger.
Forum 1950. 8:—.
Cora Sandel är en modern norsk klassiker;
det är först och sist böckerna om Alberte som
har förskaffat henne den ställningen. Men även
i det strängt begränsade formatet är hon en
utsökt berättare, en kräsen artist, en stor
människokännare. Senaste belägget på detta har
hon lämnat i den här boken. Av dess tre
noveller står i varje fall den första och den sista
på höj d med hennes bästa ting; i fråga om den
mellersta är det kanske en smula tvivelaktigt.
För henne själv har de inneburit något
angeläget, något som det legat henne om hj ärtat att
få sagt, och därav betingas inte minst den nål-
700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
