Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
■skarpa etsningen, den stramt behärskade
intensiteten i berättarmanéret.
”Den stillsamma gästen” fångar i spetsigt
och ironiskt referat kallpratets och
stämnings-krusningarnas vågskvalp i den ankdamm som
utgöres av ett sommarpensionat. Orossorlet
ute från Europa smyger sig efterhand in i
idyllen, i snattret kring nästans erotik, får ny
näring genom ett par högröstade
quislingda-mer som kommer till platsen, uppfyllda av det
nya evangeliet, och utkristalliseras kring den
mörka, tillbakadragna flyktingsdamen, som
uppges vara från Österrike men som talar så
korrekt norska de få gånger hon öppnar
munnen. Tills den uppladdade stämningen
exploderar i ett litet tarvligt hatutbrott mot judarna,
de eviga syndabockarna. Situationen blir
ohållbar, och det hjälper inte att den normala
anständigheten i en skeppsredares skepnad
försöker förklara och ursäkta; en jagad människa,
som i motsats till en annan pensionatsgäst inte
är på flykt från det egna lilla jaget utan från
ohyggliga realiteter, har fått ett nytt vingskott
— men innan hon drar vidare hinner hon
uttala ett varningsord till dem som blundar och
insöver sig i bedräglig trygghet: detta angår
ju inte oss ... Ingenting, eller nästan ingenting
har hänt, men i själva verket har det varit
frågan om en av de stora, avgörande
livssituationerna, ett av förebuden till den kommande
katastrofen. Sedan Herman Bang skrev sina
impressionistiskt flimrande rapporter från
livets tillfälliga mötesplatser har ingen
behärskat den skenbara likgiltighetens, den
lågmält antydande stilkonstens metod att utsäga
något väsentligt lika fulländat som Cora
Sandel i denna novell.
”Till Lukas” är också en flyktingsnovell, där
miljön är svensk och bedömd med en frätande
klarsyn, en glimtvis röjd förtrogenhet med vår
stelbenta och fantasilösa egenart, som vi gj orde
klokt i att noggrant betänka. I inre monolog,
i form av det i åratal utdragna brevet till en
man som kanske är död, kanske lever på okänd
ort, har en mellaneuropeisk kvinna, en
konstnärhustru skisserat sitt liv i vårt snåla klimat.
Frusenheten, den psykiska och den fysiska, den
viljespända föresatsen att med tanke och känsla
vara trofast mot en som kanske är död,
förödmjukelsernas små nålstygn, de stumma
kraven på tacksamhet, den äkta, sensuella
kvinnlighetens behov av lite förfining och smak i
fråga om kläder och yttre omgivning, slutligen
det tysta, avvaktande tålamodet hos en
god-hj ärtad man, inte längre ung men utan
erfa
renhet — det är vad hon har att kämpa med
och som är nära att bryta ner hennes
motståndskraft, tills hon resolut hugger av de kvävande
banden och ger sig i väg, med risk att anses
otacksam, opålitlig, som den utländska hon
är... Ett kvinnligt flyktingspsyke, skickligt
och in i minsta vrå individualiserat och
samtidigt representativt!
Men vad ska jag säga om ”Nina”,
mellan-novellen? En halvgången konstnär, som dragit
sig bort från världen och slagit sig ner på ett
ödetorp för att bruka jorden, en vacker och
bortskämd ung oslofru, på flykt från den
förgyllda buren och sin åldrade man — deras
korta och heta sommaridyll under hotet från
upptornade krigsmoln. Cora Sandel är en
alltför säker artist för att falla ner i de banalitetens
fallgropar som här ligger på lur. Och dock,
har det inte råkat komma in ett litet, litet korn
av oäkta vara i porslinsmassan, tillräckligt för
att slutresultatet inte skulle bli alldeles prima?
Eljest är Cora Sandels statyetter av otadlig
glasyr, hårda i bränningen, lätta i godset,
fulländat utmejslade i varje detalj, av en
kontur-skärpa och ett behag som man tycker sig
förnimma med både ögon och fingrar.
Holger Ahlenius
DEN OFÖRSTÖRBARA
Alberto Moravia: Romarinnan. Översättning
av Karin de Laval. Bonniers
1950. 15:—.
Litet skrämd sätter man sig till rätta för att
formulera några rader om Alberto Moravias
roman ”Romarinnan”. Inte bara därför att den
av en auktoritativ amerikansk kritiker redan
betecknats som den bästa europeiska roman
som översatts och utgivits under de senaste tio
åren utan framför allt därför att den är en så
alltigenom klar och stor bok, skriven med en
hand som aldrig tycks darra, aldrig tveka,
berättad med en lugn djärv objektivitet. Det är
också ett djärvt ämne Moravia har valt, när
han sökt skildra en prostituerads liv i
trettiotalets Rom, och ett ännu djärvare grepp, när
han gör det i jagform. Redan anslaget är
överväldigande direkt med en fasthet och en
säkerhet i konturteckningen som omedelbart anger
romanens huvudklang och samtidigt inger ett
nästan obegränsat förtroende till författarens
kunnighet:
701
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
