Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
När jag var sexton år var jag en verklig skönhet.
Jag hade ett fulländat ovalt ansikte, smalt vid
tinningarna och en aning brett nertill, och stora milda
ögon. Näsan bildade en rak linje med pannan,
munnen var stor med vackra röda och fylliga läppar,
och när jag skrattade syntes mina jämna och
bländ-vita tänder. Mamma brukade säga att jag såg ut som
en madonna. Själv tyckte jag att jag liknade en
filmskådespelerska som var i ropet just då, och jag
brukade sätta upp håret som hon. Mamma sade att
om mitt ansikte var vackert, så var min kropp hundra
gånger vackrare: en sådan kropp som min fanns inte
i hela Rom, sade hon.
Samma skenbart enkla form av ingress har vi
sett Pär Lagerkvist använda i ”Dvärgen” —
där fick vi en omedelbar bild av något
felaktigt och frånstötande, här får vi en lika
omedelbar bild av något livsdugligt och
tilldragande. Själva sättet att beskriva brukade en
tid betraktas som omodernt och kallas
naturalistiskt. Att ”Dvärgen” ändå inte var en
naturalistisk roman, är alldeles givet — den dolde
symboliska skeenden, nästan allegoriska
skuggor bakom sin raka fasad. I ”Romarinnan”
finns ingen genomförd eller ens skymtande
intrikat symbolik. Det är nästan en
naturalistisk roman.
Nästan, inte helt. Naturalismen är redan från
början begränsad av att denna romarinna,
denna Adriana, får framträda med ett sätt att
uppleva, ett sätt att tänka, som skall föreställa
hennes eget men som naturligtvis i hög grad
är Alberto Moravias. När Zola för sjuttio år
sedan försökte skildra en glädjeflickas liv, var
det naturligt att han såg henne utifrån med
samtidsiakttagarens, samhällsforskarens ögon.
Moravia har övergivit denna
skildrarinställ-ning, denna dokumentframställningssynpunkt
— det finns därför mycket litet av lokalfärg
och miljömåleri i hans roman — han är på jakt
efter människans situation och han har funnit
det lämpligt att återge den i Adrianas öde, som
han kanske har funnit representativt därför att
Adriana utövar ett yrke som dels brukar
betecknas som uråldrigt, dels är så instinktivt
föraktat att det just därför kan inbjuda till
diskussion om människovärde,
människovärdighet. Men romanen innehåller inte någon
sådan diskussion i uppenbar form —
Adriana-gestalten får själv utgöra det positiva svaret
på eventuella borgerligt ställda frågor. Och
ändå förgyller han inte sin hjältinna med
förmildrande eller heroiska omständigheter. Han
låter henne, om man så vill, försöksvis sänka
sig djupare än ämnet nödvändiggör. Adriana
ligger med vem som helst, men Adriana kan
också stjäla om det faller henne in och —
Adriana bekänner utan vidare den frenetiska
dragningskraft som en liten halvimbecill
mördare har på hennes känslolivs allra mörkaste
och doldaste papiller. Nej, Adriana är ingen
fallen ängel, inte heller någon halvt religiöst
uppfattad tröstande sköka med ljuvt lindrande
Dostoj evskijhänder. Hon är ännu mindre
motsatsen, den förstörande och förgiftande Nana,
som Zola alldeles förtog sig på när han gjorde
henne till en gigantisk demimonde med halva
Parissocieteten för sina fötter, denna Nana som
han inte kunde avliva på annat sätt än genom
en död i smittkoppor som definitivt
uppenbarade den lysande förruttnelse som hon hela
tiden inneburit för den av moraliserandet i hög
grad beroende Zola. Ändå är Adriana inte
alldeles utan elementära likheter med Nana. Det
heter om den senare att hon i grunden var en
god och välmenande flicka, frisk och frodig,
stark och glad. Det kunde gälla även Adriana
— om sig själv säger hon oftast att hon är
lugn och mild. Men när en engelsk kritiker
förfäktar att Moravia varsamt avslöjar ”det
alltigenom primitiva i Adrianas natur”, blir
man lätt begrundande. Nana är alltigenom
primitiv, i betydelsen enfaldigt labil. Hon är besatt
av primitiv självhävdelse och av en primitiv
liderlighet som inte bara söker sinnesruset utan
lika gärna det berusande i att förnedra och
söla ned. Adriana däremot är möjligen
primitiv i betydelsen ursprunglig, oreflekterat
sinnlig, men hon är också reflekterat sensibel, och
hennes känsloliv är minst lika rikt utvecklat
som hennes sexualitet. Hon är kan man säga
lika sensibel som Moravia, och hon vet mycket
(men inte allt) om sina känslor — lika mycket
som Moravia. Gör det henne osannolikare, gör
det romanen osannolikare?
Naturligtvis är inte Adriana någon typisk
romersk glädjeflicka — hennes väninna Gisella
med sina småskurna beräkningar, sin enfaldiga
lättstötthet och sina parvenyambitioner är, får
man väl anta, egentligen mera representativ för
skrået. Om man fordrade naturalism av
Moravia kunde man anmärka på att han i sin
skildring fått med bra litet av den sjabbighet
och den vulgaritet, den gråvioletta pöl- och
trastragik som man har rätt svårt att inte
förknippa med prostitution. Men man får finna
sig i tanken att Adriana är ett undantag —
liksom Adriana själv i slutet på romanens
första del mediterar över tanken ”att alla
människor är undantag, är ömkansvärda, om inte
för annat så för att de lever”.
Berättelsen om Adriana är, kunde man våga.
702
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
