Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
säga, inte alls en dokumentärskildring av en
prostituerad, den är en roman om mänskliga
relationer. Männen kring Adriana — Adriana
själv blir en prövosten för deras halt, deras
vanmakt, deras begränsning, deras
mänsklighet eller omänsklighet. Gino, den första
förälskelsen, är en enkel och habil partner med
iögonfallande väl dolda resurser av falskhet,
genomskådad slinker han tillbaka in i sitt hål.
(Och med Gino försvinner tills vidare
Adria-nas intensiva dröm om ett småborgerligt hem.)
Astarita, den elegante polisintendenten, får
representera besattheten, förgiftningen. Han är
egentligen den ende som verkligen ”älskar”
Adriana och egentligen den ende som är henne
verkligt motbjudande. Han har makt, rikedom,
han bjuder henne trygghet, lidelse, äktenskap
i en nästan otrolig blandning, och hon har
självbevarelsedrift och existentiell instinkt nog
att avvisa honom med en grymhet som hon
annars inte är mäktig. Kölden i denna
vitglödgade passion är henne uppenbar, den reella
tomheten hos denna hetsade sj äl väcker hennes
medlidande och hennes avsky. Kanske kan man
säga att Astarita är den personifierade
dödsdriften, draperad i den självförtärande
lidelsens vanvettsmantel, stelt och likgiltigt
svängande maktens insignier. När hans befallarhuvud
inte får gömma sina brinnande ögon i
Adria-nas sköte, innebär det bara en hett åtrådd
befrielse att det krossas mot marmorgolvet i
hans trappuppgång. Astarita är en figur med
invecklad litteraturhistoria, något av kusin till
Mephisto (fast med perversa drag av pudel),
en försvagad avkomling till Satan i sent
nedstigande led och kanske framför allt ett rikt
varierat motstycke till greve Muffat, han som
förgiftades av lidelse för Nana. Skall man söka
motsvarigheter hos Moravia till personerna i
”Nana”, så kan man säga att Zolas unga ingenu
Georges har en motsvarighet i ”Romarinnans”
Mino. Men Mino är en vida mera lysande
skapelse, kanske romanens bästa porträtt. Mino
är den som älskas av Adriana, en student ur
överklassen med revolutionära tendenser, en
representant för en förlorad generation, i
vilken han kan sägas representera det bästa och
vanmäktigaste. Med överlägsen
gestaltnings-konst låter Moravia honom framträda ur
dunklet i en bil på en gata och belyser honom från
alla håll, från fru Medolaghis taffel med dess
atmosfär av instängd och ruinerad
ståndsmäs-sighet, från sammanträffanden med
samman-svurna till oron, hettan och disharmonierna i
Adrianas breda säng, där hennes kärlek till
denne hopplösa yngling börjar sitt smärtsamt
lyckliga liv. Överklassynglingens yttre
säkerhet och den ungdomliga rotlöshetens labilitet,
den intellektuella uppsluppenheten, den dystra
oron och den aldrig vikande medvetenheten,
de oförlösta hämningarna som gör
kärleksakten till en elak och häftigt grym lek, är
överlägset kombinerade i bilden av Minos karaktär.
Bland romanens många gestalter är det kanske
bara en som kan tävla med Mino i lyskraft.
Eller kanske skulle man inte använda ordet
lyskraft om Adrianas moder, denna gråa,
ängsliga, materiellt vaksamma gamla kvinna, som
med ständigt skiftande ånger och hopp följer
sin dotters bana, ånger över att hon kanske
litet för avsiktligt drivit dottern in i denna
vanskliga hantering, hopp om att dottern skall
nå den rikedom och ställning som blivit henne
själv förmenad. Om ”Romarinnan” är en bok
som man kan säga att många bör läsa därför
att många kan lära sig någonting av den, så
är den det främst på grund av den nästan
underbara (i betydelsen ohyggligt verkliga,
verksamma) skildringen av förhållandet mellan
mor och dotter, realiserat som en
sammantvin-nad förening av fiendskap och samhörighet,
av plötsliga utbrott av hatfullhet och
vilopauser av torftig men ödesdjup gemenskap och
misstänksam tacksamhet. Det är upprörande
och gripande, flyktigt antytt men inträngande
sant.
Den som börjar med begynnelsen måste väl
också antyda slutet. Adriana skall ha ett barn.
Och det är Sonzogno, den enfaldiga
mördaren, som är fadern. En mindre författare hade
kanske frestats att göra detta kanske ruskiga
dilemma till en makaber knalleffekt. Moravia
har mera sinne för livets besynnerliga
avvikelser och olämpligheter än människor i
allmänhet. Adriana, den oförstörbara, säger:
Jag tänkte på att det hade en mördare till far
och en prostituerad till mor, men det kan hända
vilken man som helst att han begår ett mord och vilken
kvinna som helst att hon ger sig för pengar. Och
huvudsaken var att barnet kom lyckligt till världen
och blev friskt och starkt. Och jag bestämde mig att
om det blev en pojke skulle han heta Giacomo till
minne av Mino. Men om det blev en flicka, skulle
jag kalla henne Letizia, därför att jag ville att hon
till skillnad från mig skulle leva ett glatt och lyckligt
liv...
Det kan hända vem som helst... Den som
protesterar mot Adrianas tes bör absolut läsa
boken. Den som inte protesterar bör nog också
göra det — för säkerhets skull.
Åke Janzon
703
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
