Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
INNANFÖR MURARNA
John Hersey: Muren. Översättning av Jane
Lundblad. Norstedts 1950. 18:50.
Amerikanen John Hersey, som skildrade
den första atombombens explosion i
”Hiroshima” har i sin nya bok tagit upp en annan
av de mörkaste punkterna i andra
världskrigets historia: behandlingen av judarna i Polen.
Romanen börjar ganska lugnt på hösten
1939 när tyskarna tågat in som segrare i
Warszawa och börjar lägga sitt nät av
förordningar över dess judiska befolkning. Allt ter
sig till en början rätt oskyldigt och en smula
förvirrat, men de onda aningarna lurar och
blir snart besannade. Alla judar föses ihop i
en stadsdel, till en början under allsköns
halvhövliga svepskäl, så småningom utan minsta
hovsamhet och sätts att bygga en mur som
skall skilja det nya ghettot från yttervärlden
och skära av det samarbete med andra
grupper, som är nödvändigt för varje kulturs
fortbestånd och utveckling.
Till en början lever även denna stad i staden
ett så normalt liv som de märkvärdiga
omständigheterna, trängseln, isoleringen och
tyskarnas godtycke, tillåter. Den har sin egen
byråkrati, sina stridande partier, sina smarta
konjunkturhajar, sitt familjeliv och sin religion.
Men undan för undan ökar det tyska trycket.
Rykten från Lodz och andra judiska städer
berättar om fruktansvärda förföljelser och en
dag har man plötsligt de hemska
”specialförbanden” ur S.S. och Sicherheitsdienst mitt
ibland sig. Den stora människojakten börjar.
Vad som förut florerade i form av enstaka
straffexpeditioner eller mera förströdd
skottlossning, t. ex. mot var 18 :e promenerande, sätts
nu i system av ghettots tyska övervakare. Den
ena väldiga transporten efter den andra för
omisstänksamma judar till ”arbetsläger i
Ryssland”, dvs. till gaskamrarna i Treblinka, efter
vad man snart upptäcker.
I skildringen av denna enastående
kombination av sadism och teknik visar Hersey kanske
bäst vilken skicklig författare han är. Han
vinner inga tillfälliga poäng genom att skildra de
verkställande elementen som några påtagliga
djävlar. Officerare och soldater i de tyska
mordbataljonerna framställs tvärtom som
tämligen korrekta, opersonliga tjänstemän, som
blir dubbelt kusliga därför att de väljer sina
offer i de väntande köerna ungefär lika oberört
som om de delade ut kaffekort.
Så småningom griper ”deportationerna”
omkring sig alltmer och när några hundra
tusen av ghettots invånare utplånats beslutar
de kvarvarande att bita ifrån sig, att dö
stridande i stället för klagande.
Nu börjar fantastiska, ojämna strider bland
judestadens ruiner och övergivna hus. Fåren
förvandlas till vargar, judarna i
motståndsrörelsen blir åter till ett folk och bekämpar S.
S.-truppernas pansar och artilleri med sina
revolvrar och hemmagjorda brandbomber, tills
allt är förbi och några få överlevande,
döds-trötta, svultna och groteskt nedsölade genom
en kloak kan nå friheten.
Hersey håller hela tiden en grupp människor
i förgrunden, en handfull judar ur olika
klasser och miljöer — den rika överklassflickan
Rachel, som blir partisanledare,
intellektualis-ten Berson, som sakta övervinner sina skrupler,
gammalsocialisten Rapaport och slutligen
berättaren själv, den lille arkivarien Noach
Le-vinson med de tjocka glasögonlinserna. Det är
han som genom sitt ihärdiga materialsamlande
bevarat uppgifterna från detta storslagna och
fasansfulla kapitel i det judiska folkets historia
och i mycket sparsamma glimtar träder också
hans eget personliga öde fram, knappt och
fantasieggande. Fiktionen att det rör sig om
autentiska uppteckningar hålls mycket skickligt.
Ibland kan man tycka att den nästan drivits
väl långt, men de små upprepningarna och den
överdrivna noggrannheten bidrar till det
oerhörda äkthetsintryck som boken ger. Liksom
en annan av de viktigaste böckerna om det
senaste stora kriget, Mailers ”De nakna och
de döda”, verkar ”Muren” främst genom att
den ger ett så påträngande intryck av att skildra
verkligheten. (Men kan inte kalla den
reportage, eftersom den gör så mycket mindre väsen
av de enskilda sensationerna än vad någon
reporter skulle gjort och därigenom vinner i
samlad trovärdighet.) Men ingen skall därför tro
att ”Muren” är en tråkig bok. Den kan tyckas
börja lite trögt, men det visar sig snart att
den har en stark inre spänning och när
handlingen väl kommit i gång ökar den hela tiden
farten, som en lavin, för att till sist markera
slutet med en fruktansvärd krasch och en stor
tystnad.
Hersey har stött sig på flera års
undersökningar av lokaliteter och dokument. Han har
i ”Muren” gjort vad Plivier försökte göra i
”Stalingrad”, men han har gjort det så mycket
bättre, därför att hans bok inte kan ge stöd
åt något nationalhat. Även de förföljda judarna
704
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
