Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kan visa prov på brutalitet mot svagare
kamrater och känslolöst sända andra i döden och
de små barn som klarat sig leker att de skickar
varandra till förintelseläger. För Hersey finns
grymheten och kylan på båda sidor om muren
— det gäller att inte bygga några murar.
Åke Runnquist
KVINNOR — SJÄLAR MEST
Anais Nin : Albatrossens barn. Översättning
av Eva Marstränder. Wahlström &
Widstrand 1950. 5:75.
Milena Milani: Anna Drei. Översättning av
Karin de Laval. Norlins 1950. 7: 75.
Tove Ditlevsen: Full frihet. Noveller.
Översättning av Kerstin Meding-Pedersen.
KF :s förlag 1950. 7: 50.
Anais Nin — det är ett märkvärdigt namn
och det är en märkvärdig författarinna. För
något år sedan kom det från det sällsamma
landet Amerika en liten broschyr om henne —
med violett omslag. Man såg ett foto av henne
som föreställde en inte alltför ung dam med
mycket fina drag och mycket hopknipna
läppar. Man läste att hon sedan många år var
sysselsatt med en dagbok på några tiotusentals
sidor. Man fick veta att hon var av spansk
härstamning men född i Paris, vid elva års ålder
överflyttad till Amerika, sedan prövande hårda
och skiftande yrken. ”Innan hon framträdde
som författarinna var hon dansös i Paris samt
verkade som psykoanalytiker och
filmskådespelerska i New York”, sammanfattar med
berömvärd konkretion bokomslaget på den volym
varmed hon nu presenteras på svenska.
”Albatrossens barn” heter boken och den
handlar alltså, kunde man med en fräck och
ytlig tolkning säga, om de varelser som
suveränt rör sig i tämligen höga rymder men har
ganska svårt att bete sig sannolikt på den
gruvliga jorden. Man griper boken till hälften
uppfylld av onda aningar och till hälften ansatt av
lysande förhoppningar. Efter ett tiotal sidor
brukar vilken rutinerad läsare som helst vara
beredd att avgöra om en bok är värd att läsas
till slut. Efter åttio sidor i ”Albatrossens barn”
är man beredd att kasta den i den öppna spisen
(om man hade någon) men man fortsätter, ty
det är människans (eller åtminstone
anmälarens) uppgift att fortsätta. Och när man
vun
nit denna svåra seger får man snabbt en liten
försmak av segerns lön. Bokens första avsnitt
som handlar om dansösen Djunas flyktiga men
försöksvis djupsinnigt speglade relationer till
flyktigt antydda män (med olika namn)
kulminerar plötsligt och oförmodat i en burleskt
enfaldig situation. Djuna äter i lugn och ro
en stilla frukost med Lawrence (en man) när
en detektiv plötsligt inträder och (i tron att
Lawrence är identisk med den av sina
föräldrar starkt eftersökte ynglingen Paul) brutalt
förebrår honom att han äter frukost fast han
ännu inte fyllt arton år. Man känner sig lättad
och rikt belönad, man är för en stund naivt
nöjd med Anais Nin, och man läser med större
tillförsikt om Djunas kärleksmöte med den
förrymde Paul, som gestaltas lyriskt, sensibelt och
med en liten oförmodad gnista av fin psykologi.
Visserligen pendlar stilen även här mellan en
förtjusande naivistisk enkelhet och en mäktig
affektation som kan erinra om Gertrude Stein,
men även sådana igenkännanden kan bereda
en stillsam glädje. ”Ett bröst som smeks för
första gången är ett bröst som aldrig tidigare
blivit smekt” är onekligen en maxim som i
innebördens kraft kan tävla med ”en ros är
en ros är en ros är en ros”. Det är i alla
händelser vackert sagt och efter genomstånden
läsning kan man tryggt medge att hela
”Albatrossens barn” är vackert sagd. (Att den är mycket
väl skriven ger också Eva Marstränders
översättning ett starkt intryck av.)
Men därmed är man inte färdig med Anais
Nin. Man står vid nyfikenhetens tröskel och
har redan alla negativa intryck bakom sig.
Djuna och Paul lyssnar gemensamt till César
Francks symfoni i d-moll, som hon jämför
med ett ”sakta flytande bedövningsmedel”. Ett
sådant sakta flytande bedövningsmedel
instängt i ”en statisk fåra som liknade det
igenmurade rum i hennes hus, som rymde ett
mysterium av stillhet” är också det första
avsnittet i hennes bok. Men ”det förseglade
rummet” är den symboliska bilden av Djunas
fadersberoende och fadersfruktan.
Tillsammans med den tidigare (och alltjämt?)
faders-fruktande och fadersberoende Paul är hon nu
beredd att ta språnget för albatrossens fria
flykt genom rymden.
Bokens (romanens?) andra avsnitt är långt
mindre plågsamt — för den som inte har någon
överdriven faiblesse för César Franck. Stilen,
som i stor utsträckning är Anais Nins egen,
bjuder naturligtvis då och då på samma banala
djupsinnigheter som tidigare. Det är svårt att
5 BLM. 1950 IX
705
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
