Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skriva bara skymning när man helt enkelt
menar ”det äktenskap mellan dag och natt, som
kallas skymning”. Det är svårt att tala om
fläckar efter drinkar på bordets marmorskiva,
när de egentligen är ”den falska sällhetens
avlagringar och bottensatser”. Och hur beskriver
man uppvaknandet ur en dröm? Så här vaknar
Dj una:
Djuna vaknade upp ur en så djup dröm att när
hon öppnade ögonen var det som om hon sköt undan
ett tungt förhänge av slöjor, tusen lager av slöjor
med ungefär samma känsla som en trapetsakrobat
som flugit genom oändliga rymder och plötsligt i
båda händerna åter känner beröringen med
sväng-linan.
Det är vältaligt, nästan mångordigt. Anais Nin
är en mycket vältalig författarinna, som ofta,
mycket ofta blir själfullt intetsägande. Lyriska
inslag i en roman bör innebära mättnad, här
fungerar de i allmänhet som ansvällning.
Kanske skulle Anais Nin inte skrivit så mycket om
Djuna, nästan alla partier som inte handlar
om Djuna är mera övertygande, mera talande.
Man får väl anta att Djuna i rätt hög grad är
hon själv och att hon har utomordentliga
anlag för narcissism. När hon i stället ger en
konturteckning av den fatala besynnerliga
Sabina eller analyserar den äktenskapliga
situationen mellan Jay och Lillian — mannen som
inte brydde sig om någonting och därmed
uppnådde en fullständigt ohindrad glädje och
kvinnan som brydde sig om denna man — blir hon
mycket klok, nästan vis. Likaså när hon
berättar om den plågade ensamhet som ynglingen
Michael upplever i sitt förhållande till
ynglingen Donald. Här avslöjar hon att hon inte
bara är en tunn artist, som lätt kan förfalla
till onatur och dilettantism och slå sig till ro
i en försenad Bloomsburymässig tro på de
värdefulla själstillstånden, utan en författare
med erfarenhet, människokännedom och djup
känsla för människans säregna, tämligen
ofrånkomliga ensamhet. — För dessa sista sjuttio
sidors skull bör man inte underlåta att göra
den egendomliga Anais Nins bekantskap.
Den unga italienskan Milena Milanis
roman ”Anna Drei”, som föreligger i en av allt
att döma utmärkt översättning av Karin de
Laval, har vissa drag gemensamma med
”Albatrossens barn”. Den är liksom Anais Nins bok
en kort roman med en lyrisk grundton och med
en kvinnlig huvudperson. Men skiljaktigheterna
är iögonfallande. Där Anais Nin söker dölja
sin anemi bakom sin mångordighet, röjer
Milena Milani sin vitalitet genom sin lakonism.
”Albatrossens barn” är en stillastående
berättelse som aldrig kan få något egentligt slut,
”Anna Drei” är ett spänningsfyllt oroande
drama. Anais Nin är en ofta fin men nästan
alltid vittsvävande och litet osäker artist,
Milena Milani är en mycket målmedveten och
koncentrerad författarinna. Djuna talar mycket
om sin utvaldhet, om sin drömska benägenhet
att förkasta det alldagliga, men Djuna blir
aldrig någon riktigt levande människa, endast
sin författarinnas spegelbild i ett ytterst
begåvat men alltför vågrikt vatten. Anna Drei är
den utvalda som utvalt sig själv, hon ser sig
själv som ensam vanmäktig styrka, ”jagar
allena”. Skeendet, talandet i ”Albatrossens
barn” är flyktigt lokaliserat till Paris, men
både lokalfärg och tidsfärg har samma
skugglikt nyanserade blekhet som Djuna och hennes
amourer. I ”Anna Drei” är miljön förankrad
i 40-talets Rom, och det råder inget tvivel om
att det är sin egen ”förlorade generation” som
Milena Milani porträtterar med en
uppriktighet som man nästan kan kalla hänsynslös.
En liten studentska, en enkel flicka, som råkat
föra ett något oroväckande liv och inte kan finna
någon mening i att gå på föreläsningar, och
hennes slumpvis råkade partner Mario, en rik
yngling av utpräglad likgiltighet, högst labila
böjelser och hysteriskt-sadistiska anlag är de
rikt differentierade huvudvarianterna i bokens
bild av Roms krigs- och efterkrigsungdom.
Deras starkt reducerade överjag och halvt
apatiska famlande är registrerade med en brutal
objektivitet som ibland övergår i ett
välbe-härskat medlidande. Deras ensamhet ter sig
ohjälplig och deras gemenskap är meningslös
— att släcka ljuset och sjunka i varandras
armar är bara en tillfällig lösning, eftersom
dygnen till stor del består av dagar, ofta dagar
då solen skiner och man är hjälplöst prisgiven
åt det obarmhärtiga helvakna livet då man så
lätt kommer att tänka på saker man har
förlorat och för varje stund förlorar. Anna Drei
är en annan än dessa två, en som aldrig kan
finna sig — inte ens i det man vanligast finner
sig i: att vantrivas. Hennes ljuva styrka slutar
inte helt att drömma, hennes starka
medvetenhet upphör inte att registrera såren, ärren, att
pröva alla situationers hållbarhet eller
ohållbarhet fast hon anar resultatet. Oemotståndligt
sugs de båda andras öde in i hennes, och för
en gångs skull lyckas de uppleva någonting —■
men det de med sina ännu levande sinnen
upplever (och ytligt sett förorsakar) är alltså ännu
en destruktion, en förlust. Skall man också
706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
