Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kalla det en tragedi? Romanen är sin egen
fråga, sitt eget svar.
I alla detaljer har denna romerska berättelse
en fullkomlig romansk klarhet och som helhet
bärs den av en fri spänstig rytm som nästan
gör den till en musikalisk upplevelse av
komplicerad natur, drastisk och meditativ, dyster
men leende, vemodig och ändå vital.
En av huvudpersonerna i ”Albatrossens
barn” säger om Djuna att hon var ”en av de
få kvinnor som förstod konstens artificiella
paradis, mannens språk”. Det originella med
Anais Nin är också, kunde man säga, att hon
förstår och är förtrollad av konstens
artificiella paradis. Denna förtrollning ger hennes bok
dess säregna prägel av fri skapelse, någon gång
ett sken av meningslöst smycke, ofta av
godtycklig och nyckfull balett —- som av parketten
efter skiftande smak och växlande
sinnesstämningar mottas med irritation, gäspningar och
undrande intresse. Milena Milani är nog inte
heller fri från den berusning man upplever i
närheten av konstens artificiella paradis —
hon ordnar i varje fall sina iakttagelser, sina
upplevelser av livets leda och hopplöshet, sin
Annas trots, livskraft och (av brist på erotisk
balans rätt mycket betingade) livsavsky i ett
lyriskt-rytmiskt mönster som har en
ofrånkomlig prägel av konst. Båda böckerna är ”lyriska
romaner”, står alltså genom själva
stilutformningen nära lyriken, den litterära genre som
-— genom tradition och kanske konvention —
har kommit att bli mest besläktad med ”den
absoluta konsten”, den konst som ingenting
annat söker eller nästan ingenting annat söker
än det sköna uttrycket. Att efter studiet av
Anais Nin och Milena Milani fördriva den tid
(som ändå fördrives) med en bok av danskan
Tove Ditlevsen är, mycket bildlikt talat, att
komma från ateljé och konservatorium till de
myllrande torgen, gathörnen, köksträdgården
och vardagsrummets brasor, en värld där
allting ser ut som man vet eller tror sig veta att
det ser ut. Det finns mycket sällan plats för
fri artistisk skapelse hos Tove Ditlevsen, hon
är bunden av sina motivvals autenticitet. Hon
lider inte av någon romantisk expansion — om
hon har någon lust till albatrossens flykt
betvingar hon den och rör sig med smärre och
skarpögda fåglars lätthet nära idoga,
bedrövliga j orden. Hennes vingar för henne från
människoöde till människoöde, men alla de många
människorna i hennes bok är trots sin olikhet
i sätt att tänka och leva ändå varandra mer
lika än någon av dem är lik Djuna eller Anna
Drei. Ty Djuna eller Anna är litteratur, vilket
inte behöver betyda något nedsättande utan
kan betyda konst. Eller de är åtminstone
mysterier. Gestalterna i ”Full frihet”, som är ett
urval av Tove Ditlevsens noveller (fint
översatta från det svåra danska språket) är inga
mysterier, inte av det stoff som drömmar
vävas av utan av det skröpliga material som vi
själva är byggda av.
Och Tove Ditlevsen delger oss sin kunskap
om dessa våra likar, flickan som träffar fel
man, flickan som har fel mor,
grönsakshandlaren som fastnar i en grym och enfaldig tanke,
den nyblivna mormodern som är alldeles för
chic för sin ålder och värdighet, farfadern som
blygs över sina barns och barnbarns
uppmobiliserade välvilja ... Våra likar. Vi känner
dem sedan födelsen och vem kan hindra oss
från att ständigt leva oss in i oss själva, våra
glesa villkor, våra torftiga resurser, vår
rörande enfald, vår trötta själviskhet och
tanklösa grymhet, våra små heroiska bestyr med
barn och apelsiner och olämpliga män eller
hustrur? Tove Ditlevsen skildrar vår gråhet
med dess lysande fläckar ömt, ironiskt,
melankoliskt, med stor psykologisk kunskap,
överlägsen färdighet, förbluffande träffsäkerhet. Få
författare kan berätta mer på färre sidor, ingen
svensk novellist torde överträffa henne i
säkerhet och snabbhet. Någon gång som i
berättelsen om filmdirektören som älskade feta
kvinnor kan hon hamna i karikatyr och enklare
skämtlynne, någon gång är hon färdig med ett
banalt motiv innan hon hunnit avvinna det
några väsentliga essenser (novellen ”Jisses
då!”). Men ibland kan hon också höja sig
över sitt eget höga genomsnitt som i
titelnovellen och möjligen också i ”Domaren”. Men med
Tove Ditlevsen befinner man sig alltså inte
under ett artificiellt paradis’ regnbågslysande
firmament. Man är på vanliga jorden och
överraskar sig kanske ibland under läsningen med
att önska sig albatrossens väldiga vingar.
Åke Janzon
SENTIMENTAL OCH
BEHAGLIG
Willa Cather: De bästa åren. Översättning
av Nils Jacobsson. Gebers 1950. 5:75.
Den amerikanska författarinnan Willa
Cather skrev en gång om sig själv att hon blev
objektiv när hon upphörde att försöka skriva
707
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
